Varmt tack!

Det är otroligt många som  visat sitt deltagande och hedrat minnet av vår älskade Thord via telefonsamtal, sms, chatt, kommentarer på Facebook, via snigelpost  och gåvor till olika fonder och vi vill på detta sätt visa vårt varma tack!

 Thord Hemmingsson

Ett varmt tack från hela familjen!

Marith
Göran & Ann-Sofie, Cassandra, Melinda och Isabelle
Maud & Lars, Emelie och Andreas

Det har nu gått tre veckor sedan Thords bortgång och jag kan fortfarande inte riktigt fatta att han inte finns längre. Många gånger per dag kommer jag på mej att tänka ”det måste jag berätta för Thord”, innan jag kommer på mej om att det kan jag ju inte alls göra längre. Vissa dagar känns fortfarande otroligt jobbiga men så ringer telefonen eller någon skickar ett meddelande via chatt eller sms och de tunga tankarna bryts. Känner mej, trots allt, privilegierad då jag har så många vänner och släktingar som visar att de bryr sig. Tusen, tusen tack alla!

Det finns en sak som känns lite svårt att ta nu när jag känner att jag är längst ner i en stor grop som jag försöker ta mig upp ur och det är när någon säger ”Du är så stark” eller ”Det här kommer du att klara, du är ju så stark”. T o m om man gör en test på Facebook så nog sjutton står det att jag är stark där också. Vet att det sägs i välmening och egentligen kanske menat som uppmuntran och jag skulle kanske kunna ta det som positivt om/när jag väl tagit mej upp ur gropen men inte när jag helst skulle vilja lägga mej i fosterställning och skita i allt. Just nu känns det som om man inte riktigt förstår att det inte handlar om ifall man är stark eller inte. Det handlar om att man återigen är ställd inför ett faktum som man själv inte är skuld till och som man med bästa vilja i världen inte kan göra ogjord. Det är bara att tugga i sig och antingen kämpa eller ge upp. Pest eller kolera.  Jag har ju tränat på att kämpa i 9 år nu och äntligen, sista 2 åren så har det sett rätt ljust ut så självklart var det då dags att ändra spelreglerna igen… Ja som ni ser så är jag ju dessutom otacksam också …

Om jag ska fortsätta klaga lite så är det denna f–bannade byråkrati med allting också. Inte nog med att man sörjer och har tappat fotfästet så är allt bara såååå krångligt. För varje sak man måste ordna så går det åt minst 4 – 5 telefonsamtal, oftast också att man får sitta i en lång telefonkö dessutom. Blanketter som ska skickas in och besked som man ska vänta på. Inte konstigt att det känns som att jag helst bara skulle vilja ge upp.

Nej, nu känns det som om det blev lite fel… Tanken var att jag vill tacka alla som visar att ni bryr er. Det är allt lite snurrigt i knoppen, inget blir riktigt som jag tänkt. Förlåt och tack!

Marith

2 reaktioner på ”Varmt tack!”

  1. Vet hur det känns❤️ Men konstigt nog så tar man sig igenom minut för minut. Hundarna är en bra hjälp. Förstår mer än vi kan fatta. Och läser av oss fullt ut.
    Styrkekramar

  2. Känner igen mig i ditt möte med kommentaren ”tur att du är så stark” Vad är alternativet? Varje dag är fortfarande efter 4 år en utmaning för mig. Olika stor är utmaningen olika dagar och det går upp och ner.
    Varmaste kramarna till dig Marith❤️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

ett × två =