Så var det med det…

… med vad kanske ni undrar? Idag har jag sagt upp mitt nya boende efter 14 dagars funderingar och vånda. Insåg att jag kommer att ha svårt att betala för dubbelt boende hur länge som helst och försäljningen av huset lär dröja, trots intressenter.

Ja jag VET att en hel del tyckte att jag var en blåögd optimist som trodde på en försäljning på bara några månader. Det får ni gärna tänka, men ni BEHÖVER inte tala om det för mej. Det  handlar nämligen om hur JAG fungerar. JAG tycker faktiskt att livet är hårt nog och man behöver faktiskt inte ta ut några sorger i förskott… Glädje däremot, den kan man ta ut  i förskott för annars går man väldigt ofta miste om den.

För det första trodde jag inte att huset skulle vara såld och färdig för överlämnande men väl att ett kontrakt skulle vara i antågande. Intressenter fanns redan då jag  var iväg och tittade så helt orimligt var det faktiskt inte. Att ha något trevligt och bra att se fram emot, detta sorgens år, har också hjälpt mej genom att ge mej hopp om något bättre, energi för att rensa i alla uthus genom att ge bort, frakta på tippen, sälja och sortera det som ska vara kvar. Har jag inte haft något att hoppas på har jag nog inte orkat ta itu med det.

Nu står jag på status quo när det gäller nytt boende och har liten förhoppning att hitta något som skulle vara så perfekt. Jag tänker dock inte lägga energi på att försöka hitta något annat just nu. Inte så stor idé för då hamnar jag väl i samma dilemma som nu. Jag får spara tills jag har ett kontrakt i sikte, helt enkelt. Det får bli som det blir och lägger detta till handlingarna, en erfarenhet rikare. Är dock osäker på om det är en lärdom. Jag vill nämligen fortfarande kunna vara optimistisk när det behövs. Jag har ju fått 2 månaders hopp och glädje trots allt. Det skulle jag inte ha haft om jag varit pessimist. Har nog haft mastodontjobbet kvar, att rensa bland allt, som jag suttit och gruvat mej för istället.

Nu tänker jag skita i det mesta när det gäller huset. Ska försöka njuta av sommaren och mina hundar istället. Jag har ju lite sådant att se fram emot, Svensk-Norskt träningsutbyte  helgen efter midsommar och en jaktträningskurs i augusti. Bekymren finns ju i alla fall så de behöver jag inte grubbla på förrän det är riktigt nödvändigt.

Den här helgen, alltså helgen före midsommar, brukar Thord och jag och de sista åren även Maud, åka till Fosen i Norge på jaktprov i sällskap med Ingegerd och Gustaf. Tyvärr är inte Ulli klar för någon jaktprovsstart så det blev ingen resa för mej i år. Ingegerd och Gustaf mellanlandade här på väg till Norge i onsdags och åkte till Norge i fredags. Sita fick stanna är hos oss då det var bara Flisan som skulle starta. Har inte hört hur det har gått för dem idag så jag vet inte om de kommer i kväll eller i morgon. Ronja kommer i alla fall i morgon och ska vara här i tre veckor så det rör på sig så jag tänker inte sitta och sura.

En slogan som förmodligen passar mej som hand i handske är väl: Varför ska det vara enkelt när det kan vara krångligt? Verkar vara mitt livsmotto. Ibland hjälper det inte, vad man än gör… eller ibland och ibland… känns som det är i stort sätt nästan jämt.

Tog ett foto när jag gick med hundarna idag. Regn över Torsängsviken vid Alexis. Det är inte deprimerande, mera uppfriskande att vi äntligen får regn så jag klagar inte över vädret. 😀

Marith

4 reaktioner på ”Så var det med det…”

  1. Du gör det Marith!
    Om jag vore hyresvärden skulle jag vänta på dig! Det viktigaste när man hyr ut är att få rätt hyresgäst! Någon som trivs och nyttjar möjligheterna huset har!
    Kram❤️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo + 20 =