Oj vilken resa!

Ja oj vilken resa vi gjort, jag och flickorna. Detta inlägg kommer mest att handla om hundarna eftersom deras blogg inte fungerar. Är under eventuell reparation. Under tiden lånar huskorset , ut sin blogg (Huskorset som nu är i ensam majestät, kanske dags att ändra namn). OBS långt inlägg.

Piga har varit under behandling för allergi. Hon kliar sig under sommaren och det börjar när man klipper gräset första gången. I år har det varit intensivt så jag tyckte det var dags att få hjälp. Vi var till Distriktsveterinärerna och fick någon sorts kortison. Detta gav enorm törst och även spring ut och in för att kissa. Fick ny medicin, Aqupuel, 20 tabletter för test. Fungerade och fick påfyllning men apoteken hade den inte hemma, blev uppehåll några dagar igen men ser ut att fungera.

Ulli gick från klarhet till klarhet under våren. Började med en kurs i Ånge för Anita Norrblom som gav stor inspiration. Sedan var vi iväg en dag på kurs för Trond. Ett par tillfällen med hjärnsläpp har hänt under sommaren (hjärntrötthet, sviter efter hennes hjänhinneinflammation). Det har vid de allra flesta tillfällena gått riktigt bra, känts hoppfullt!

Anmälde till prov i Våmhus med viss tvekan. Anmälde först till lördagen men efter någon stund anmälde jag även till söndagen. Jag skulle ju ändå vara på plats. Tränade tisdag och onsdag med kompisar och tisdagen gick riktigt bra. Onsdagen vill jag glömma. Där blev det genomklappning för oss båda. Nåja, genrepet ska ju gå åt fanders säger man ju.

Väntar på träningskompisarna…

Jag bokade en liten stuga på Mora Park… hade önskat att jag hade fått tag på någon på campingen i Våmhus då jag hörde att den var mycket bättre men jag fick ingen kontakt trots att jag både ringde och mailade.

Det var otroligt varmt när vi kom ner. Stugan var som en bastu och det spelade ingen roll att jag hade både dörr och de två fönstren öppna. Sov i bästa fall 4 timmar och då inte i ett svep. Trött och tung vaknade jag 20 minuter över 6… Klockan hade inte ringt. Rask rastning, kort besök i servicehuset, packade lite matsäck och gav mej iväg. Var ju tvungen att rasta hundarna ordentligt innan samlingen och i väntan på att provet startade blev det en frukostmacka och kaffe… äntligen!

Ulli och jag startade som sista ekipage. Det innebar att den andra hunden fick starta med en landdirigering och Ulli landmarkering. När andra huden levererat dirigeringen kom två skott och kast i skogsbacken, lite till höger om dirigeringen. Ulli sprang fram till sist kastade, tittade på kråkan, tittade på mej, tittade på kråkan och tittade på mej. Blåste söksignal tror jag och in kom kråkan. Ut och spikade den andra utan tillbud.

Sedan kom en förflyttning. Denna gång fick vi börja med vattendirigeringen. Markeringar hade gått i vassen till höger och Ulli skulle ut till några stenar till vänster om en ö längre ut. Stod lite fel och krånglade till det. Gjorde precis samma misstag som i fjol. Skickade utan riktigt skick och Ulli trodde givetvis att det var sök men drog rakt ut en bit men drog sig mot vassruggarna till höger. Försökte få kontakt men även om hon lyssnade så var det bara några simtag åt rätt håll. Jag tog in henne då jag kände att det skulle inte bli bättre.

Sedan blev det markeringar för den andra hunden. Därefter blev det ett sök på ett riktigt tufft område. Där skötte hon sig okey men hon tog sig inte längst ut men det var det nog bara en eller två som gjorde.  Sedan blev det ånyo vatten.

Den andra hunden fick sin vattendirigering och därefter blev det Ullis tur att gå på markeringar. Hur underligt som helst… Hon brukar alltid gå rakt ut men nu gjorde hon en böj till höger, ut i vattnet mot det som jag trodde den först kastade men visade bestämt att det var den vänstra hon skulle ta. Kom samma väg tillbaka och ut igen på den först kastade. Visste exakt var den var och kom in med den på samma krokiga väg. Mysko.

När den andra hunden var klar med sitt fält gick vi tillbaka till landmarkeringen och landdirigeringen. Slutet gott! Rakt ut, stoppsignal och söksignal och snabbt in

Tja, det blev en 3:a, trodde vi skulle få en 0:a så lite tröst i alla fall.

Åkte till Mora Park och försökte få en fläkt till stugan men beskedet var att alla var utlånade och de rådde inte för värmen. Hmmm. Kan definitivt INTE rekommendera detta ställe. Nedsuttna stolar med vingliga ben och trasiga och smutsiga överdrag. Spindelväv och oputsade fönster, gammalt kylskåp som dundrande talade om att det var igång. Dessutom fanns det en smal bänk under några klädkrokar och hylla och ett bord samt en våningssäng med stenhård madrass. En TV fanns också men det var svårt att få in några vettiga kanaler. I stort sett lika varmt även denna natt. Sov kanske lite drygt 4 timmar denna natt då det svalnade något under natten och jag hade öppet fönster så morgontimmarna var bättre.

Vy mot vatten-/sökområdet

Vi fick också träffa Pigas bror Plura. Tyvärr blev det inte bästa bilden men han är riktigt stilig och fräsch fortfarande.

Plura

Söndag: Upp med tuppen, packade bilen, städade stugan, snabbrastade hundarna och ett mycket kort besök till servichuset så var vi iväg igen. Samling 8 även denna dag och vi startade i första par.

En dammlucka hade gått sönder så det var mycket mindre vatten än vanligt. Man såg lerhögarna stack upp ur vattnet här och var. Såg även när ”båtsman” gav sig ut… Han fick staka sig fram i början.

Vi fick i alla fall dra lott om vem som skulle börja med vattendirigeringen. Även denna dag föll lotten på Ulli. Var ytterst noga med skicket, hon gick (ja hon sjönk ner i geggan under vattnet lite) rakt ut ca 10 – 15 meter. Sedan kom det en geggabank som hon tog sig förbi men drog mot land och båten som låg mot land vid kanten till höger. Försökte få kontakt men vid det laget hade hon nog bestämt att det här måste jag fixa själv. Gick i land strax ovan båten, stoppade och skickade utåt vilket hon också gjorde men jag tror inte att mitt tecken hade någon betydelse, hon hade nog tänkt göra det ändå. Kom med fågeln och tog land tills hon kom nedanför båten. Hoppade i och fastnade. En riktig magspark fick jag. Jag såg hennes panik i ögonen, sträckte upp anden och kämpade frenetiskt och ögonen lyste. Hon kom loss och kämpade sig fram till land och kom så till slut med anden.

Tänk vad mycket man hinner tänka på några sekunder/minut. Om hon suttit fast och inte kommit loss har jag nog aldrig förlåtit mej själv. Jag vill ogärna bråka så jag sa inget men jag hade på tungan att fråga om de hade testkört och kunde garantera att ingen fastnade i dyn. I Lit har vi lite samma problem. Om kraftverket har tappat vatten så påverkas en hel del vatten i provområdet men vi ser alltid till att ha reservmark. Jag funderade på vad gör man om hon inte kommer loss? Hur kommer hon att reagera på vatten i framtiden? Ja många många fler tankar hann jag med innan hon lossnade. Två gånger under dagarna efteråt såg jag hon haltade några steg när hon hade legat. Fick magvärk igen förstås för jag tänkte att nu är hon riktigt halt igen. Som tur är har jag inte sett något mer men är ganska övertygad om att det har att göra med att hon satt fast i dyn.

Nåja, sedan var det dags för fält. Parkompisen började. Det var ett klurigt fält och naturligtvis skulle de över ett litet vattendrag som var full med slammet/geggan/dyn eller vad det nu var.

När de var färdiga blev det en förflyttning över en väg och uppför en kulle till en tallbacke. Vi fick en landdirigering som hon liksom gårdagen spikade. Rakt ut, stopp och söksignal. Kunde inte bli bättre. Den andra hunden fick en dubbelmarkering.

Sedan var det förflyttning och det blev omvänt. Ulli spikade markeringen men precis som gårdagen så funderade hon på kråkan. Den andra som var en duva tror jag var det ingen tvekan på. Dessutom släppte hon båda för tidigt, hon brukar lägga dem i handen men nu släppte hon innan jag hann ta tag så bägge rullade ur min hand och hamnade på mina fötter.

Förflyttning tillbaka till fältet. Två änder kom in rätt snabbt, sedan tyckte jag det tog evig tid. Såg inget heller men Anders Hallgren som var domare ropade att jag skulle kalla in henne. Sedan gick han ut och tittade. Då hade hon tagit en trut och flyttat den, vart visste han inte.

På detta jobb får man naturligtvis inget pris. Det är ju självklart. Jag får väl ta mej en funderare om det värt att jobba vidare. Känns ganska så hopplöst. Jag har ju önskat mej en hund som är lite att jobba med men den önskan blev överfylld. Jag har ALDRIG haft någon hund som haft problem med vilt. Dessutom var hon skitduktig när hon var valp, bar både trut och korp som ingenting när hon var 12 veckor. Detta krångel med vatten också. Hon brukar gå både långt och relativt rakt och fixa att det hänt saker på sidan men nu var det alldeles omöjligt. Jag tror ju att vi var båda långt under vår kapacitet. Har så svårt att ”tända till” och vara alert så det påverkar säkert också. Kanske dags att lägga ambitionerna på hyllan…

Nåja, vi struntade faktiskt i prisutdelningen och åkte direkt till Skuggarvet och våldgästade Ingegerd. Ja, det var bestämt i förväg förstås… Lunch blev serverad så fort vi landat. Sedan gick vi en runda i närområdet i skogen.

På måndag gick vi ner till en tjärn och hade med oss bollkastare och tennisbollar för det var riktigt varmt. På vägen ner fanns det en kallkälla och ett dyhål. Bägge fick besök. Nåja, vi skulle ju bada dem i tjärnen. På vägen tillbaka sa jag till Ingegerd att hon skulle säga till när vi närmade oss dyhålet så jag kunde hålla dem fot medan vi gick förbi. Tror ni inte att de hade hunnit dit innan jag kalla de in… Det blev vattenslangen när vi kom hem. När jag sedan skulle torka av dem visade det sig att ren var de minst av allt. En gång till men med shampo så blev de äntligen rena. Kanske ändå inte var så klokt för jag hade satt på dem Frontline och inte hittat en enda fästing innan.

På tisdag tog vi en annan väg och gick en långpromenad i skogen.Lite lagom sommarväder, inte fullt 20 grader men sol. När vi hade gått ca en halvtimme så var Piga borta.  Hon brukar aldrig ge sig i väg särskilt långt och kommer när jag visslar på henne. Om hon hittat t ex en rådjursskånk brukar hon ta med den och ge mej den. Nu var hon puts väck. Jag ropade och visslade och vi gick fram och tillbaka i området och tog en annan stig fram och tillbaka och ingen Piga.

Funderade verkligen på vad som hänt. Hon som ALLTID har kommit när man visslat, ALDRIG tidigare i sina 8 åriga liv varit på rymmen. Först tänkte jag att det kanske fanns någon slaktplats men enligt uppgift så fanns inga sådan, inga gropar eller andra ”fällor” i området. Vi vände så småningom och gick hem då hon kanske hade letat sig dit. Ingen Piga.

Då ställde Anders, Ingegerds snälla son, upp och tog fyrhjulingen och jag fick åka med. Vi åkte sträckan vi gått, ut på en grusväg som hade ett stängsel i ändan mot vägen till Enköping, Den var öppen… ??? Hmmm. Nå vi vände och vek av en annan väg som så småningom kom i närheten av en kraftledningsgata. Efter lite funderande tyckte Anders att vi skulle åka den. Det var riktigt knöligt och bökigt så Anders fick verkligen hålla tungan rätt i mun. Vi stannade till efter en stund och jag ropade och visslade. Hörde inget prassel och såg inget. Fortsatte en bra bit och gjorde likadant. OCH DÅ! Hundskall! Visslade en gång till men tyst… Körde vidare till nästa stolpar mot det håll vi hört skallet. Stannade, ropade och visslade. HUNDSKALL! Sedan tyst, inget svar när jag visslade igen. Fortsatte framåt till nästa stolpar, visslade och DÅ… En överlycklig pigg Piga tittade fram mellan buskarna och kom och hoppade runt, pussades och var hur glad som helst. Jag fattar inte att hon faktiskt skällde. Det har hon aldrig gjort tidigare, svarat när jag visslat. Om hon av misstag blivit instängd någonstans brukar hon inte svara när man ropar eller visslar. Har väl inte hänt så många gånger men som sagt, aldrig hänt att HON har svarat.

Gissa om matte var glad! Alla dessa tankar… Jag hade ju sett framför mej att hon låg i skogen och hade blivit sjuk av all medicin som hon fått de senaste veckorna. Detta har ju aldrig tidigare hänt. Piga som är tryggheten själv. Funderade också på vad gör jag om jag mister henne? Hon är en ytterst viktig medlem i flocken och för att flocken ska fungera. Ullis och min trygghet.

Det blev förstås ett bad för Piga när vi kom hem för hon var så törstig så hon fick gå ner i kallkällan som finns i närheten av där Ingegerd bor men det är ganska lerigt runt om. Det gjorde ju inget förstås, huvudsaken hon var hemma, trygg och välbehållen. Anders har för evigt en tacksamhetens stjärna på himlen från mej. Hans infall att åka där vi åkte och att han öht gav sig ut på denna tur är mer än guld värt. Naturligtvis fick han en liten liten gåva som uppskattning för det han gjorde. Det blev en Snow Grouse, hoppas det smakar.

Innan vi åkte hem på onsdagen  gick vi en runda uppe på berget. Härlig utsikt och lite hallon och blåbär efter vägen. När vi kom tillbaka ville Ingegerd bjuda på lite förplägnad innan det var dags att skiljas så vi satt i det härliga uterummet och hundarna var förstås med. Jag hade varit jätteglad för det hade sett ut som Frontline, som jag hade använt på mina flickor, såg ut att ha fungerat. Jag hade noga gått igenom dem varje kväll och inte hittat någon…. men nu! Jag vet inte hur många. Jag tog först rollern och på den satt det tre. Sedan tog vi säkert tre till på Ulli och en på Piga. Tyvärr hittade jag en till när vi kom hem på kvällen. Jag tror tyvärr att schampot tog bort en hel del av verkningsgraden, men vad gör man? Själv hade jag också en som kröp på halsen…

Fyrklövern vid Losten (tror jag den hette)

Piga har varit väldigt lustig sedan vi kom hem. Följt mej som en skugga, flåsat och andats väldigt häftigt utom när vi gått och lagt oss. Då somnade hon nästan bums och var lugn. Jag ringde veterinären igår för att höra om det kunde vara någon biverkning av medicinen men det trodde de inte. Hon har heller ingen feber men verkar som sagt väldigt stressad. Idag, hela förmiddagen har varit likadan. Funderade ett tag om jag skulle våga åka och bada dem och efter mycket funderande och dividerande med mej själv så gjorde vi det. Helt som vanligt är vi jobbade. Tyst, stilla och lugn i passivitet och explosiv när hon jobbade. Åkte hem och konstaterade att något lugnare var hon faktiskt och nu ligger hon lugnt på golvet och sover.

Själv är jag fortfarande trött, trots nattens åtta timmar (!) men tyvärr fick jag en orolig mage men som nu också har lugnat sig. Det var nog ett bra dag att åka och träna lite även om det inte blev helt planerat utan lite flexibelt efter vad som hände.

Hoppas i alla fall på en bättre dag, bättre vecka och bättre månad som kommer, det räcker nu….  Drömma måste man ju få (väntar på besked om deklaration den 7:e så det gäller att drömma på).

Marith

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

19 − 15 =