Ibland känner man sig riktigt övergiven…

Ja ibland känner jag mig nästan sviken  och övergiven… Tycker ibland att livet är väldigt orättvist. Thord fick den ”lätta” vägen, bort från alla problem och bekymmer och lämnade mej kvar att fortsätta lösa allt som dyker upp. Naturligtvis VET jag att det är fel att ens tänka så men när det bara hopar sig och jag blir helt rådvill så kan jag inte rå för att tankarna dyker upp… men vet inte heller helt säkert om jag skulle vilja byta???

Vad är det nu då som har hänt, undrar ni kanske? Jo så här är det. Förra fredagkväll satt jag och läste protokollen för dolda- fel-för-säkringen och energibesiktningen som grabbarna från Anticimex hade skrivit . De hade ju gått igenom med mej om vad de hade skrivit och de hade inget alarm på någon punkt så jag hade bara ögnat igenom protokollen som hastigast när de kom utskrivna.

Nu tänkte jag att jag skulle titta lite mera noggrant. Såg att det var en ”observandum” på en fläck på pappen som sitter på väggen i en skrubb. Gick dit och tittade… Allt var nu blött. Såg inte riktigt var fukten kom in men blöt var väggen. Fick förstås inte tag på någon att fråga så jag satte in ett fläktelement som jag har och ringde försäkringsbolaget på måndagen. Taken mer än 30 år! Ingen hjälp att få! Försäkringen gäller inte oavsett vilket fel det är.

Panik förstås! Slängde på luren och ringde firman som varit här och skottat taket. Kommer om ca en timme var svaret! Ringde firman som var här och lade om altantaket och fixade stuprännor och takrasskyddet och som också är snickare, för att få en  hum om vad jag skulle ta mej till. Är på jobb men tittar in när jag åker tillbaka från lunchen. Takskottarna skottade av snön på taket på baksidan och skottade lite mer än de gjorde förra gången på framsidan.

Precis när de var färdiga kom nästa man. Han tittade både på väggen och uppe på vinden och lite ute på taket. Det där kommer att ordna sig nu, trodde han. Det är en gammal kåk och naturmaterial så det kommer att torka. Det är ett fenomen som är mycket vanlig just nu, många hus råkar ut för detta. Det har kommit så mycket snö så taket isoleras utifrån men påföljd att snön närmast taket smälter och bildar is. När den täpper till blir det som en bassäng upp på taket när snön smälter och då tar vattnet lättaste vägen. Alltid finns det något ställe där de kan komma in. Ibland lyfter isen takpannorna och då rinner vatten in där.  Ingen panik alltså! Det ordnar sig.

Hur som helst så blev det torrt i skrubben och lugnet lägrade sig i magtrakten. Lade ut annons om elmaterialet som väntade på försäljning/bortforsling och fick svar efter 5 minuter. Jag köper rubbet för 1000,- Välkommen sa jag! Igår var de hit och hämtade så äntligen är ett utrymme rensat! Naturligtvis rasade snön som var kvar på uthustaket precis på morgonen. Den här gången blev det min granne tvärs över vägen som kom och hjälpte mej och skottade bort eländet med traktor.

Säg det glädje som varar. Idag var det så dags igen. Tänkte äntligen ta mej tid att städa huset, har blivit lite eftersatt på sistone. Gick först en runda med flickorna och hade lite diverse övningar och det gick som en dans. Länge sedan det varit så oproblematiskt. Duktiga tjejer! Frukost till mej själv och sedan gick upp och tänkte fixa till mej själv lite innan jag satte igång med huset.

Drippen dropp och drippen drapp. Nu var det dags i badrummet. Vatten droppar kom bakom badrumsskåpet. Efter många om och men och bök och besvär lyckades jag skruva  ner skåpet för att se hur det såg ut.

Det var precis som i skrubben. Vatten kom in efter väggen. LÖRDAG! Chansade och ringde takskottarfirman. Bossen själv var bortrest men skulle försöka få tag på någon som kunde hacka bort isen (som var precis under takstegen där förmodligen vattnet kom in). Ringde efter en stund och sa tyvärr… han fick inte tag på någon. Fick återkomma efter helgen om det inte löste sig.

Så småningom fick jag tag på Kent när inget annat fungerade.  Jag  kommer och hjälper dej, sa han. Efter ca en timmes isknackande, utan att någon tegelpanna gått sönder så konstaterade han att det var på ett ställe där isen hade lyft en tegelpanna så där låg nog felet. Stopp på vattenflödet blev det och nu kör jag fläktelementet i badrummet och hoppas det blir lika bra som i skrubben.

Det är en väldig tur att det finns någon i ens omgivning som är så snäll och ställer upp i tid och otid. Utan Kent har jag nog inte fixat de sista 8 åren. Det jag tröstar mej med är att det behöver inte alls vara något fel på taket i sig och att det inte är någon större risk för att det blir några följder av detta. Kul är det förstås inte. Det är bara att vänta på nästa smäll nu då…

Nu är jag faktiskt inte ute efter medlidande eller tycka-synd-om. Jag vill bara ventilera min frustration som hotar att spränga mej inifrån. Medkänsla? Ja tack! Det är annat än medlidande eller tycka-synd-om. De två senare alternativen är ju som att klappa en på huvudet och säga så ja, så ja, det blir säkert bra. Verkligen att få en att känna sig liten och hjälplös. Allt ordnar sig till slut! Ja tack det VET jag. Allt ordnar sig på något vis, oftast inte som man vill eller har tänkt sig, men ordnar sig, det gör det men just nu har jag rätt att vara lite sur.

Som lite lök på laxen var jag iväg och rastade flickorna i skogen för en stund sedan. Har en trampad stig som numera får en att känna det som om man går på en bergskam med stup på sidorna. Bottenlöst om man kliver fel. Stigen blir också smalare och smalare ju mera det töar och töar gör det så man ser det med blotta ögat när man står och tittar. Naturligtvis halkade höger fot av stigen och jag hann inte parera på något sätt. Smack sa vänster knä (det som är sämst) och vek ihop sig och smärtan var nästan outhärdlig. Med hjälp av mina hundar (som jag fick på rätt plats efter lite övertalning) så kunde jag dra mej upp. Ska verkligen bli spännande och se hur mitt knä mår i morgon.

Livets smala stig  OBS! Filmen är från morgontimmarna då det varit minusgrader på natten. Ikväll var det plusgrader… efter en hel dag i plusgrader…

Har dessutom fått lite dåliga nyheter om andra saker idag så jag blir uppriktigt ledsen. Känns svårt när man vet att jag inte kan göra något. Just nu känns det skit med livet. Vet att man inte ska klaga för det finns alltid de som har det värre, och det finns det faktiskt men ibland blir man bara så less, frustrerad och tappar sugen. Försöker att reda ut ”mitt eget elände” men känner att jag inte är något stöd där jag skulle vilja eller där man fodrar att man ska vara. Jag får nöja mej med att hålla näsan över vattnet själv just nu, tyvärr.

OCH som sagt var… tur att jag har flickorna som alltid är en stor tröst i en tung tillvaro.

Marith

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

18 − 10 =