Det kanske ljusnar lite…

Huvva vad tiden går. Jag har bokstavligt talat varit insnöad ett tag. Har inte haft varken lust eller ork att ta mej för något annat än i stort sett bara mina promenader med flickorna och deras önskan om aktiviteter. Jag har haft ett stort behov av att ”bara vara”. Det har varit mycket att smälta och det går förstås i vågor och nu har  det varit en vågdal även om jag gjort det jag kunnat för att ha näsan över vattenytan.

Den svåraste  omställningen har nog varit att inte ha min livsparter att bolla tankar med. Även om han under de sista 9 åren inte hade så mycket att tillföra så hjälper det att få ventilera. Jag börjar nu vänja mej så smått, både att vädra tankarna bara med mej själv och att acceptera att jag för första gången i mitt liv bor på egen hand. Det har varit lite tudelat. Skönt att inte ha någon annan att behöva ta hänsyn till samtidigt som det är väldigt tomt.

Bekymmer finns det förstås ändå men ett är i alla fall löst. Jag har äntligen fått tag på en ny (begagad) bil som verkar mycket lovande. Kan bara hålla tummarna för att den håller vad den lovar. Jag väntar på lastgaller och grindar och ”filmning” av rutorna, vilket behövs för mina flickors säkerhet och bekvämlighet. Grindarna och lastgallret kommer förhoppningsvis innan påsk då jag kommer att dra ner till Dalarna några dagar.  Ser verkligen fram mot det. Träffa goda vänner och få lite miljöbyte.

En surdeg som pyr finns kvar från husförsäljningen och en surdeg är löst på ett enkelt sätt. Jag trodde jag skulle få besked om det som ligger kvar och pyr har släkts eller om det fortfarande är risk att det blossar upp men det verkar inte vara så enkelt att svara på. Jag är i och för sig inte orolig för utgången men det är ju alltid en massa besvär som väntar innan det läggs till handlingarna om de vill krångla mera. Jag hoppas förståndet får råda och att jag får besked men det är förstås otänkbart. Det lär ju vara en viss njutning att inte svara.

Ett annat problem som har funnits i många år har jag också lagt till handlingarna nu. Till slut måste jag ju inse att det jag inte kan påverka på något sätt, varken har förmåga eller kunskap att lösa problemet, så måste jag släppa det. I alla fall så mycket som det går. Det är lite tungt att inse att min förmåga och möjlighet inte räcker till för att lösa detta men jag måste vara ärlig mot mej själv också. När det inte räcker med det jag kan ge av mig själv då måste jag säga stopp. Det har jag nu faktiskt gjort.

Jag har vetat väldigt länge att jag för min egen skull måste göra det,  men jag vill ju inte såra någon eller göra någon besviken men till slut insåg jag  att ibland går det bara inte. Simma över engelska kanalen kan man heller inte göra om man inte har kan simma. Tråkigt att göra någon besviken och att inte kunna hjälpa och stötta när man ser att det behövs men har man inte kunskap och möjlighet måste man ge upp till slut.  Når man inte fram gör man mer skada än nytta och då är det bättre att ta ett steg tillbaka vilket jag nu har gjort. Jag hoppas det finns andra sätt att få hjälp.

Lite märkligt att det beslutet har påverkar mej så mycket. Jag har nu i några dagar haft mer energi än jag har haft sammanlagt på de senaste månaderna. Jag har fått en helt annan energi. Andas lättare och mina små ”måsten” blir undanstökade på nolltid. Det är nog bra att verkligen gå in i sig själv och titta, vända och vrida på allt. Känna beslutet att ”så här gör jag”.  Jag känner att detta är det rätta för alla parter.

Lite trassel med Piga har det varit nu. Borttagning av knölar, sytt om ett av såren, löp med förlängd löptid (verkar äntligen vara mer eller mindre slut nu), men nu fick hon en knöl på benet. Fått tips om att det kan vara en stukning men tycker själv att det verkar konstigt då hon bara haltade dagen innan knölen dök upp. Dessutom var Potifar här dagarna innan och han drabbades på precis samma sätt. Samma ben, samma ställe och samma utseende på ”knölen”. Rött och svullet alltså. Idag börjar den försvinna, bara en liten aning kvar och jag hoppas på att det inte blir något ”efterspel”.

Jag har också tagit på mej att hålla två apporteringskurser tillsammans med Lotta Landén. Detta börjar den 22 april, alltså på annandag Påsk. Ser faktiskt fram mot att få något att bita i igen. Hoppas på duktiga, glada deltagare och att de blir nöjda och glad när de kursat färdigt.

I månadsskiftet maj/juni är vi inbjudna till träningsutbyte med ett gäng norskar från Trondheimstrakten. Ska bli riktigt roligt så jag håller tummarna för att hundarna (och även jag själv) får vara friska och kommer iväg som det är tänkt.

Ja som ni ser, det ljusnar! Hoppas det får fortsätta så nu.

Marith

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

9 + fjorton =