Att tänka på sig själv…

Inte trodde jag att det skulle vara så svårt att bara tänka på sig själv. Att inte behöva tänka på någon annan när jag vill göra något. Ingen att ta hänsyn till och ingen att ordna för. Ja, lite så är det ju nu men inte kan jag påstå att det är lättare. För det första vet jag inte alls vad jag vill…  Just ingenting för tillfället visar det sig. Känns inte som det finns behov av något annat än att göra ingenting. Om jag mot förmodan skulle komma på något så är det ändå ingen idé. Jag jobbar ju inte längre, är bara en pensionär vars inkomst ligger under det vedertagna existensminimum. Är det inte det ena så är det det andra sägs det ju och nu stämmer det riktigt bra.

Det har varit en tung period då inget har blivit gjort och inte ens flickorna kan locka till aktivitet. Jo, morgonrundan förstås, annars kom jag nog inte upp ur sängen. Igår var vi faktiskt på samträning men det var tack vare initiativ av andra. Var på vippen att avboka då det kändes lite kallt och motigt men som tur var åkte vi iväg. Känner att det ÄR bra att träffa lite folk förstås.

Bouppteckningen är klar och inskickad till skatteverket. Vi får väl se vad som händer när/om de fastställer den. Känns inte så upplyftande för det blir förmodligen så att jag MÅSTE flytta. Pengar växer nämligen inte på träd och när de sitter fast i en fastighet så är valmöjligheterna inte så många.

Kent har varit hit och fixat några småskavanker på huset så vissa saker ser lite bättre ut. Mest sådant som jag gått och retat upp mig på men det är så dags nu när jag förmodligen inte behöver reta upp mig i vilket fall som helst.  Tackade i alla fall nej till mäklaren som var hit. Blir det aktuellt hoppas jag hitta någon annan då jag inte riktigt köper deras strategi. Kanske ingen annan är bättre eller t o m sämre men då har jag i alla fall försökt.

Det finns i alla fall några ljusstrimmor i min klagolåt. Idag var jag till tandläkaren. Har en släng av tandläkarskräck så jag fasade lite då det var en plomb på en framtand som lossnat och skulle åtgärdas. Dessutom brukar det ju kosta skjortan så det var lite med bävan jag åkte dit. Gjorde inte det minsta ont trots att jag inte tog bedövning (tycker sprutan är etter värre än om det gör lite ont när de borrar). Lite drygt 800,- kostade kalaset och det tycker jag var helt acceptabelt.

Igår ringde Ingegerd och berättade att hon och Gustaf kommer upp och hälsar på till helgen. Så kul! Efterlängtat besök kan jag säga. Härligt att träffas och att känna att vi fortsatt är vänner trots att ”min halva” är borta. Vi har ju varit vänner i ca 30 år så det vore en stor förlust om vänskapen bara försvinner. Några gamla vänner tappade vi bort redan åren efter då Thord fick sin stroke och som vi båda saknade/saknar. Varför det blev så vet vi inte riktigt. Det berodde kanske på oss, att vi inte var tillräckligt aktiva, men det är väl så livet är. Några försvinner och några tillkommer. Jag hoppas att de flesta har lite tålamod med mej för just nu är jag ganska så initiativlös på alla fronter och dålig att själv hålla kontakten. Inte för att jag inte vill men jag kan inte förmå mej att ta kontakt. Känns i alla fall skönt att ha något att se fram emot.

Avslutar med ett foto på en annan ”glädjestrimma”!

En blomsterhälsning från Sofia & Eizha och Ann-Charlotte

Marith

 

2 reaktioner på ”Att tänka på sig själv…”

    1. Tyvärr så försvann mitt jobb när Thord dog och ingen anställer ju en 67-årig ledbruten pensionär så det lär ju bara vara att finna sig i situationen och rätta munnen efter matsäcken. Hela tillvaron försvann i ett dråpslag så omställningen känns faktiskt gigantisk men man vänjer sig väl så småningom. Hjälper lite att klaga… 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

tre × 3 =