Att acceptera sakernas tillstånd

Ja inte är det lätt inte. Jag tycker nog att livet är lite väl orättvist så jag har vid det här laget accepterat att livet faktiskt inte är rättvist. Vissa får mer och andra mindre. Vissa blir hårt prövade och andra mindre. Kanske kan man inte jämföra. Vissa kanske inte klarar det andra faktiskt gör. Livet är hårt! Jag har under de senaste 9 åren försökt förlika mej med ödet. De första 3 – 4 åren var riktigt kämpiga. Ingen ekonomi, ovisst med Thord, jobbade för brinnande livet och fick bakslag kroppsligt.

Under de första fyra åren hann Thord ta sig upp ur rullstolen till kryckor till att kunna gå utan kryckor inomhus. Sedan kom nästa smäll… Under rehab föll han och bröt lårbenet p g a försumlighet som dessutom blev en lex Sara anmälan. Åter igen rehab på Remothagen och rullstol igen. Kämpade sig upp till kryckor men för att klara ekonomin var jag tvungen att jobba halvtid på ”bortajobb”. Resulterade i att han trodde han var bättre än han var och bröt återigen lårbenet.

En ännu kämpigare period för att åter kunna gå på kryckor men envis och med ett envist huskors kom han på benen igen. Bröt förstås en arm nästa gång men som tur var hade det faktiskt inte så stor inverkan då armen ifråga inte var brukbar innan heller. MEN så blev det dags för mej att operera höften som helt pajat. En tuff tid med hemtjänsten springande här och få visste vad de skulle göra eller hantera Thord vilket hade till följd att hans afasi blommade ut riktigt igen. 18 personer på 11 dagar… då måste man sätta ner foten. Nu blev det max två nya per dag… Ja ja, vi repade oss från det också.

Redan för 9 år sedan fick vi lägga alla planer och drömmar på hyllan. Första åren var värst då vi inte visste var något skulle ta vägen. Efter ca 5 år började vi acceptera sakernas tillstånd och sätta upp nya, relativt uppnåbara mål och drömmar. Några hann vi infria, några var definitivt kvar. Vi hade en ganska bra sommar då vi struntade i en del saker som vi borde ha gjort och istället passade på att göra lite roliga saker bara, som tur var, skulle det visa sig.

Han hade haft lite problem under vårvintern/våren och bl a opererat bort en platta på benet efter senast lårbensbrottet (han hade fått opererat bort en skruv tidigare efter första lårbensbrottet). Han hade också haft en del andra besvär som renderade kontakt med sjukvården men på hösten blev det lite akut. Det slutade ju med ett akutbesök på Östersunds sjukhus med diagnos cancer i både lunga och lever (på höger sida där han inte hade så bra känsel). En vecka senare somnade han in….

Jag borde ju kanske ha varit beredd på att vad som helst kan hända men det var jag inte. Lite naivt trodde jag att livet började räta upp sig. Hade lite planer igen för framtiden och kände mej rätt hoppfull. Snacka om att någon drar undan mattan under fötterna. Ja det har varit rätt kämpigt några månader men av 9 års erfarenhet har jag lärt mej lite hur jag fungerar i alla fall. Jag kan inte ta in allt på en gång. Jag är en person som gärna går ”all in” när jag gör något så det gäller att pytsa lagom doser av saker och ting om jag inte ska bryta ihop.

Jag vet att det fanns en hel del vänner och bekanta som tyckte att jag gjorde saker fel, tänkte fel o s v i början. Jag startade ju med att plocka bort de mest uppenbara påminnelserna om Thord. Kläder skor och andra saker som var bara hans. Detta för att jag vet hur JAG fungerar. En del tycket att jag inte skulle göra så, vänta lite och känna efter hur jag känner. Vet att det var i välmening men det har inte fungerat att göra så för MEJ, kanske för någon annan men som sagt, inte för mej. Helt rätt sätt då jag fortfarande är vid mina sinnes fulla bruk, tror jag i alla fall….

Kände också att jag måste starta om, sälja huset och skaffa något nytt boende som var bara mitt. Började att röja, det finns oerhört mycket att röja, och jag hann förstås bara skumma på ytan innan vintern var här. Insåg att jag måste vänta till vår/sommar om det ska kunna fungera. Känner också att det finns för- och nackdelar med allt så vi får se hur det går. Ekonomiskt vore det förstås läge att sälja… Den största pensionsförsäkringen har vi ju lagt på huset, men men… vi får se.

Hur som helst så har det fungerat skapligt att ta saker och ting lite pö om pö. Får lägga full energi på det som är aktuellt just då och lämna det övriga tills det blir dags att ta itu med det. Tyvärr har december varit förjävlig rent ut sagt. Inte på grund av att det varit mycket att göra eller så utan på grund av alla dessa jävla (ja jag svär för det är jävla) påminnelserna om den förbannade cancern. Jag kan inte titta på TV eller gå in på internet, FB eller tidningarna eller vad som helst, utan att nog fan står det något om cancer! Jag vill inte bli påmind om det just nu! Orkar inte! Förstår att man i juletider vill passa på att tigga pengar men snälla, får jag en paus?

Jag har alltid gett en slant till det som just för tillfället känns rätt. Det finns många behjärtansvärda ändamål, Rädda barnen, Läkare utan gränser, Bassefonden, Barncancerfonden, Cancerfonden, Hjärt- och lungfonden, ja det finns hur mycket som helst. Jag skänker en slant när jag har pengar över och har lust. Fixar däremot inte när man nästan kräver, tigger, försöker ge en dåligt samvete om man inte ger. Lika är det med alla berättelser om cancer som man ska dela. Berätta gärna och låt folk läsa om de vill men låt berättelserna stanna hos dem som berättar. Man är ingen dålig människa för att man inte delar en annans historia! Vi har alla våra kors att bära. Jag berättar min historia men jag vill att den är min, skulle inte alls vilja att den delades hit och dit. Läs här den som vill, det räcker!

Jag skulle också vilja uppmana alla fanatiker som poängterar miljötänk, köttätande och diverse andra saker som man försöker ge oliktänkande dåligt samvete, ta för guds skull julledigt och låt folk få njuta av tillvaron med god mat, juleljus, både levande och elektriska, äkta julgran och levande hyacinter och julklappar efter lust och förstånd.  Finns så mycket elände ändå i världen, gör något själv och låt andra själva avgöra om och vad det vill göra.

Avslutar med en uppmaning till alla som läser bloggen: Var rädd om era nära och kära, ni vet inte vad som finns bakom nästa krök så ta chansen och lev fullt ut!

Marith

2 reaktioner på ”Att acceptera sakernas tillstånd”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

tre × fyra =