Inte så lätt som jag trodde…

Nej så är det! Jag trodde att midsommarhelgen kanske skulle vara den lättaste helgen att passera men så var det inte. Jag har ju ”räknat ner” alla passerade helgdagar detta år. Man säger ju att livet blir lättare  när man passerat alla årets helger och bemärkelsedagar (när man blivit ensam). Midsommar är/var ju den sista helgen. Hade tänkt att tillbringa det mesta av midsommarhelgen uppe vid Bodtjärn med Piga, Ulli och Ronja som kom i måndags för att vara hos oss i tre veckor.  

Nu var det, både midsommarafton och idag midsommardagen, så blåsigt och kallt så det var inte så lockande. Alltså var det till att mestadels hålla sig hemma. Inte så kul! Slötittade lite på TV och såg inslag där folk dansade runt midsommarstången och tänkte på när våra fyra äldsta barnbarn var mindre så var det alltid midsommarstång och dans här hemma på gården. Lite kubb kunde det också bli. Ibland hade vi även lite andra gäster och för det allra mesta riktigt trevligt även om vädret kunde vara lite si så där ibland.

Inte så kul att sitta och äta ”midsommarmat” i eget majestät men det är ju bara att vänja sig. Livet har ju sina vändningar och det är ju bara att acceptera. Vädret har väl också gjort att tankarna har gått lite i moll. På tisdag blir det visning av huset igen men har svårt att arbeta upp energi föra att återigen städa undan och putsa och feja. Skulle helst vilja skita i det mesta. Gräset som växer i gruset skulle också ha behövt vara bortrensat och jag har börjat men det tar sådan tid. Min artros gör att jag klarar inte att jobba mer än ca 1 timme per dag med det Tar på både mina händer, speciellt tummarna då jag har lite svårt att greppa, knäna gör att jag inte kan stå på knä och måste ha rätt ställning för dem liksom ryggen (där jag har en kompression). Det gör att jag inte klarar av att göra något mer på flera dar om jag överskrider tiden. Har visserligen fått lite känningar av ischiasnerven men med lite egenmassage och några övningar så lossnade det man ligger förstås och ”lurar”. 😀

Det är tur att man har något att se fram emot. Imorgon har jag bjudit in Jämt(!)samträningsgruppen till träning vid Bodtjärn. Nu är det inte så många som nappat men som det ser ut just nu blir vi 5 – 6 ekipage om inte någon mer kliver av. Det är väl inte så många som inte är upptagna då många fortsätter att fira midsommar även på söndag.

I torsdags var jag upp till Bodtjärnen med flickorna och gjorde premiärturen för Ronja att simma efter båten. Lite spännande och se hur hon skulle reagera. Det gick riktigt bra men hon simmade betydligt långsammare än Piga och Ulli så det blev lite svårt att hålla en lagom fart. Piga och Ulli simmade förbi och framför båten ibland och det blir liiiite besvärligt när de gör så. Vill ju inte köra över dem eller dunka åran i huvudet på dem. Skulle ta en liten filmsnutt i ”andra halvlek” och den blev som den blev. Kameran hade inte startat när jag tryckte igång den och startade när jag trodde jag stängde av den. När jag sedan upptäckte att den var på var det svårt att trycka av den. Filmen blev ungefär som mitt liv just nu…. Inte som jag tänkt och det är bara att skratta åt eländet då jag inte kan göra något åt det.

Dubbeltrubbel

Marith

Så var det med det…

… med vad kanske ni undrar? Idag har jag sagt upp mitt nya boende efter 14 dagars funderingar och vånda. Insåg att jag kommer att ha svårt att betala för dubbelt boende hur länge som helst och försäljningen av huset lär dröja, trots intressenter.

Ja jag VET att en hel del tyckte att jag var en blåögd optimist som trodde på en försäljning på bara några månader. Det får ni gärna tänka, men ni BEHÖVER inte tala om det för mej. Det  handlar nämligen om hur JAG fungerar. JAG tycker faktiskt att livet är hårt nog och man behöver faktiskt inte ta ut några sorger i förskott… Glädje däremot, den kan man ta ut  i förskott för annars går man väldigt ofta miste om den.

För det första trodde jag inte att huset skulle vara såld och färdig för överlämnande men väl att ett kontrakt skulle vara i antågande. Intressenter fanns redan då jag  var iväg och tittade så helt orimligt var det faktiskt inte. Att ha något trevligt och bra att se fram emot, detta sorgens år, har också hjälpt mej genom att ge mej hopp om något bättre, energi för att rensa i alla uthus genom att ge bort, frakta på tippen, sälja och sortera det som ska vara kvar. Har jag inte haft något att hoppas på har jag nog inte orkat ta itu med det.

Nu står jag på status quo när det gäller nytt boende och har liten förhoppning att hitta något som skulle vara så perfekt. Jag tänker dock inte lägga energi på att försöka hitta något annat just nu. Inte så stor idé för då hamnar jag väl i samma dilemma som nu. Jag får spara tills jag har ett kontrakt i sikte, helt enkelt. Det får bli som det blir och lägger detta till handlingarna, en erfarenhet rikare. Är dock osäker på om det är en lärdom. Jag vill nämligen fortfarande kunna vara optimistisk när det behövs. Jag har ju fått 2 månaders hopp och glädje trots allt. Det skulle jag inte ha haft om jag varit pessimist. Har nog haft mastodontjobbet kvar, att rensa bland allt, som jag suttit och gruvat mej för istället.

Nu tänker jag skita i det mesta när det gäller huset. Ska försöka njuta av sommaren och mina hundar istället. Jag har ju lite sådant att se fram emot, Svensk-Norskt träningsutbyte  helgen efter midsommar och en jaktträningskurs i augusti. Bekymren finns ju i alla fall så de behöver jag inte grubbla på förrän det är riktigt nödvändigt.

Den här helgen, alltså helgen före midsommar, brukar Thord och jag och de sista åren även Maud, åka till Fosen i Norge på jaktprov i sällskap med Ingegerd och Gustaf. Tyvärr är inte Ulli klar för någon jaktprovsstart så det blev ingen resa för mej i år. Ingegerd och Gustaf mellanlandade här på väg till Norge i onsdags och åkte till Norge i fredags. Sita fick stanna är hos oss då det var bara Flisan som skulle starta. Har inte hört hur det har gått för dem idag så jag vet inte om de kommer i kväll eller i morgon. Ronja kommer i alla fall i morgon och ska vara här i tre veckor så det rör på sig så jag tänker inte sitta och sura.

En slogan som förmodligen passar mej som hand i handske är väl: Varför ska det vara enkelt när det kan vara krångligt? Verkar vara mitt livsmotto. Ibland hjälper det inte, vad man än gör… eller ibland och ibland… känns som det är i stort sätt nästan jämt.

Tog ett foto när jag gick med hundarna idag. Regn över Torsängsviken vid Alexis. Det är inte deprimerande, mera uppfriskande att vi äntligen får regn så jag klagar inte över vädret. 😀

Marith