Först kommer ingenting, sedan kommer ingenting och sedan kommer allt.

Ja det är väl mitt liv i ett nötskal. Jag har gått  och väntat på att den här vintern ska ta slut och snön ska smälta så jag kan komma igång på allvar med försäljningen av fastigheten. Det har faktiskt börjat ske och därmed blev det en hiskelig fart på allt. Pratade med auktionsfirman och de ville hit och börja att ta det som jag vet ska bort och resten strax innan jag flyttar. Väntar på att de ska ringa och boka tid.

I förrgår läste jag igenom korrekturet för beskrivningen av fastigheten och idag var fotografen hit. Det har varit lite hektiskt att få huset presentabelt men som tur är fotar man inte i alla skrymslen och vrår. Lite jobbigt är det för när man tycker man har fått till ett rum så ser man plötsligt saker som man inte tänkt på att de finns där. Ja det gäller att gno… Som tur är har jag Kent som fortfarande ställer upp och hjälper mej med allt som jag inte kan fixa själv. Bär ut tunga lådor, plockar ner armaturer som inte ska vara kvar och andra specialare som min händige Thord fixade men som kanske inte är så bra att överlämna till efterträdarna. I helgen kommer han och byter  tegelpannor på taket som är skadade efter vinterns överdrivet rikliga snömängd.

Riktigt trevligt att få se en skicklig fotograf ”in action”. Ska bli riktigt spännande att få se resultatet. Han fotade både inne och ute och hade fräna hjälpmedel. Bl a hade han en telskopstång som han placerade kameran på och skickade upp för att ta foton ”ovan ifrån”. Även en liten drönare fick tjänstgöra och ett foto fick jag se. Det var en vy över fastigheten och man kunde se byn med kyrkan och Sundsjön. Min första tanke var … bor jag faktiskt på denna underbara plats!  Jo, en liten stund till. Kommer att sakna mycket av friheten och omgivningarna…

Drönare

Nästa sak att pricka av på listan just nu är visning av huset. Mäklaren ville ha visning måndag den 7:e maj på kvällen och lördag den 12:e på eftermiddagen… Det är bara det att vi (Jämt(!)samträningsgruppen i samarbete med MittHundEvent) har ju träningsvecka i Rissna från måndag till lördag….  Dessutom har jag MYCKET kvar att städa undan innan huset är visningsbart på allvar.

Maud är som vanligt en klippa, ja även barnbarnet Emelie! Nu i helgen kommer Maud och nästa helg kommer både Emelie och Maud. I torsdags kom min syster May och svåger Bosse och hjälpte mej köra iväg en massa på tippen. Jag vet inte hur jag skulle kunna fixa detta utan all denna hjälp som jag fått. De är alla guld värda och något riktigt extra. Uppskattar verkligen alla hjälp som jag får.

I helgen blir prioriteringen pannrummet som verkligen behöver en make over. Sedan återstår det som inte är riktigt uppstädat i uthusen och det kanske (måste) vi hinna nästa helg. Får se om jag behöver hjälp med grejor till sopstationen. Ibland önskar man att man skulle vara född stor stark karl så man själv kunde fixa allt som i nuläget är för tungt.

Att jag är en aning stressad med magkatarr och dålig sömn är ingen överdrift. Dessutom har jag lite problem med lederna då de inte riktigt tål att jag hanterar tunga saker och att jag har svårt att tänka mej för. Lätt att vara efterklok dock. Har ett barnbarn som ligger på sjukhus just nu som jag också tänker på och hoppas att allt ordnar sig.

Jag skulle ju också ha hunnit ta tag i en massa träningsdetaljer med Ulli inför kursen. Hon är just nu kanske lika stressad som jag själv är. Smittsamt kanske. Dessutom löper Piga så jag hoppas att Ulli inte drar igång innan kursen. Skulle vara typiskt förstås att man är medarrangör till en träningsvecka för att sedan inte ens kunna vara med själv… Ja, ja, vi får väl se. Det är ju en dryg vecka kvar.

Skogsrundorna är just nu inte så roliga då två stora monster mötte oss igår och idag var det nästan omöjligt att ta sig fram en lång sträcka på vår runda.

Två monster i spåret….

Spår efter två monster i spåret

Två snälla flickor som motstod inbjudande gyttjebad …  till mattes stora glädje.

Så mycket träning blir det ju inte av förståeliga skäl men lite stopp, stanna kvar, en och annat linjetag och markering blir det ju men känslan är att Ulli är väldigt ”upp i varv” just nu.

Längtar tills allt lugnat ner sig och huset är sålt och flytten genomförd … men då lär man väl bli sjuk eller nåt när man äntligen kan börja slappna av. Hoppas förstås på en riktigt njutningsfull sommar och höst med mycken och vettig hundträning, semesterresa och lite lugn och sans och koppla av.

Önskar alla en riktigt trevlig Valborg!

Marith

 

Ibland känner man sig riktigt övergiven…

Ja ibland känner jag mig nästan sviken  och övergiven… Tycker ibland att livet är väldigt orättvist. Thord fick den ”lätta” vägen, bort från alla problem och bekymmer och lämnade mej kvar att fortsätta lösa allt som dyker upp. Naturligtvis VET jag att det är fel att ens tänka så men när det bara hopar sig och jag blir helt rådvill så kan jag inte rå för att tankarna dyker upp… men vet inte heller helt säkert om jag skulle vilja byta???

Vad är det nu då som har hänt, undrar ni kanske? Jo så här är det. Förra fredagkväll satt jag och läste protokollen för dolda- fel-för-säkringen och energibesiktningen som grabbarna från Anticimex hade skrivit . De hade ju gått igenom med mej om vad de hade skrivit och de hade inget alarm på någon punkt så jag hade bara ögnat igenom protokollen som hastigast när de kom utskrivna.

Nu tänkte jag att jag skulle titta lite mera noggrant. Såg att det var en ”observandum” på en fläck på pappen som sitter på väggen i en skrubb. Gick dit och tittade… Allt var nu blött. Såg inte riktigt var fukten kom in men blöt var väggen. Fick förstås inte tag på någon att fråga så jag satte in ett fläktelement som jag har och ringde försäkringsbolaget på måndagen. Taken mer än 30 år! Ingen hjälp att få! Försäkringen gäller inte oavsett vilket fel det är.

Panik förstås! Slängde på luren och ringde firman som varit här och skottat taket. Kommer om ca en timme var svaret! Ringde firman som var här och lade om altantaket och fixade stuprännor och takrasskyddet och som också är snickare, för att få en  hum om vad jag skulle ta mej till. Är på jobb men tittar in när jag åker tillbaka från lunchen. Takskottarna skottade av snön på taket på baksidan och skottade lite mer än de gjorde förra gången på framsidan.

Precis när de var färdiga kom nästa man. Han tittade både på väggen och uppe på vinden och lite ute på taket. Det där kommer att ordna sig nu, trodde han. Det är en gammal kåk och naturmaterial så det kommer att torka. Det är ett fenomen som är mycket vanlig just nu, många hus råkar ut för detta. Det har kommit så mycket snö så taket isoleras utifrån men påföljd att snön närmast taket smälter och bildar is. När den täpper till blir det som en bassäng upp på taket när snön smälter och då tar vattnet lättaste vägen. Alltid finns det något ställe där de kan komma in. Ibland lyfter isen takpannorna och då rinner vatten in där.  Ingen panik alltså! Det ordnar sig.

Hur som helst så blev det torrt i skrubben och lugnet lägrade sig i magtrakten. Lade ut annons om elmaterialet som väntade på försäljning/bortforsling och fick svar efter 5 minuter. Jag köper rubbet för 1000,- Välkommen sa jag! Igår var de hit och hämtade så äntligen är ett utrymme rensat! Naturligtvis rasade snön som var kvar på uthustaket precis på morgonen. Den här gången blev det min granne tvärs över vägen som kom och hjälpte mej och skottade bort eländet med traktor.

Säg det glädje som varar. Idag var det så dags igen. Tänkte äntligen ta mej tid att städa huset, har blivit lite eftersatt på sistone. Gick först en runda med flickorna och hade lite diverse övningar och det gick som en dans. Länge sedan det varit så oproblematiskt. Duktiga tjejer! Frukost till mej själv och sedan gick upp och tänkte fixa till mej själv lite innan jag satte igång med huset.

Drippen dropp och drippen drapp. Nu var det dags i badrummet. Vatten droppar kom bakom badrumsskåpet. Efter många om och men och bök och besvär lyckades jag skruva  ner skåpet för att se hur det såg ut.

Det var precis som i skrubben. Vatten kom in efter väggen. LÖRDAG! Chansade och ringde takskottarfirman. Bossen själv var bortrest men skulle försöka få tag på någon som kunde hacka bort isen (som var precis under takstegen där förmodligen vattnet kom in). Ringde efter en stund och sa tyvärr… han fick inte tag på någon. Fick återkomma efter helgen om det inte löste sig.

Så småningom fick jag tag på Kent när inget annat fungerade.  Jag  kommer och hjälper dej, sa han. Efter ca en timmes isknackande, utan att någon tegelpanna gått sönder så konstaterade han att det var på ett ställe där isen hade lyft en tegelpanna så där låg nog felet. Stopp på vattenflödet blev det och nu kör jag fläktelementet i badrummet och hoppas det blir lika bra som i skrubben.

Det är en väldig tur att det finns någon i ens omgivning som är så snäll och ställer upp i tid och otid. Utan Kent har jag nog inte fixat de sista 8 åren. Det jag tröstar mej med är att det behöver inte alls vara något fel på taket i sig och att det inte är någon större risk för att det blir några följder av detta. Kul är det förstås inte. Det är bara att vänta på nästa smäll nu då…

Nu är jag faktiskt inte ute efter medlidande eller tycka-synd-om. Jag vill bara ventilera min frustration som hotar att spränga mej inifrån. Medkänsla? Ja tack! Det är annat än medlidande eller tycka-synd-om. De två senare alternativen är ju som att klappa en på huvudet och säga så ja, så ja, det blir säkert bra. Verkligen att få en att känna sig liten och hjälplös. Allt ordnar sig till slut! Ja tack det VET jag. Allt ordnar sig på något vis, oftast inte som man vill eller har tänkt sig, men ordnar sig, det gör det men just nu har jag rätt att vara lite sur.

Som lite lök på laxen var jag iväg och rastade flickorna i skogen för en stund sedan. Har en trampad stig som numera får en att känna det som om man går på en bergskam med stup på sidorna. Bottenlöst om man kliver fel. Stigen blir också smalare och smalare ju mera det töar och töar gör det så man ser det med blotta ögat när man står och tittar. Naturligtvis halkade höger fot av stigen och jag hann inte parera på något sätt. Smack sa vänster knä (det som är sämst) och vek ihop sig och smärtan var nästan outhärdlig. Med hjälp av mina hundar (som jag fick på rätt plats efter lite övertalning) så kunde jag dra mej upp. Ska verkligen bli spännande och se hur mitt knä mår i morgon.

Livets smala stig  OBS! Filmen är från morgontimmarna då det varit minusgrader på natten. Ikväll var det plusgrader… efter en hel dag i plusgrader…

Har dessutom fått lite dåliga nyheter om andra saker idag så jag blir uppriktigt ledsen. Känns svårt när man vet att jag inte kan göra något. Just nu känns det skit med livet. Vet att man inte ska klaga för det finns alltid de som har det värre, och det finns det faktiskt men ibland blir man bara så less, frustrerad och tappar sugen. Försöker att reda ut ”mitt eget elände” men känner att jag inte är något stöd där jag skulle vilja eller där man fodrar att man ska vara. Jag får nöja mej med att hålla näsan över vattnet själv just nu, tyvärr.

OCH som sagt var… tur att jag har flickorna som alltid är en stor tröst i en tung tillvaro.

Marith

Att fatta svåra beslut…

Ja det är inte lätt att fatta svåra beslut. Det har ju varit och är ju en hel del beslut som jag behövt/behöver tid för att fatta. Ett stort beslut var ju att bestämma mej för att sälja huset och flytta. Det tog ett halvår men känns väldigt skönt att det är gjort. Det som fick mej att definitivt bestämma mej var ju all snö som kommit i år. Det blev droppen.

Nu har jag fattat ett, kanske lika omvälvande, beslut. Thord och jag förlovade oss när jag var 17 år och ett år efteråt startade vi vår familj. Vi var unga och entusiastiska och på den tiden var det inga drömmar om karriär eller annat som störde drömmen om en härlig familj. När så barnen flög ut ur boet för att stå på egna ben blev det sikte på annat. Vi blev egna företagare på gott och ont.

Ansvarskänslan bytte så att säga objekt en stund. För egen del blev det ett byte till när Thord fick sin stroke. Då var det bara att lägga ner företagen, inrikta sina krafter för att ekonomiskt försöka överleva och få Thord på benen och se till så han hade det så bra han kunde. Efter hård kamp kom han en mycket god bit på väg. Startade med att bara kunna röra fingrarna på höger hand och förlamad i höger ben, afasi, så det enda han kunde säga var ja och nej, till att gå med krycka och kunna vara med på lite små äventyr och utflykter tillsammans med gamla goda vänner, få skratta och känna att han ”var med”, trots allt.

I augusti i fjol nådde det ansvarsområdet sin slutpunkt och jag har levat lite i ett vakuum  sedan dess men har på slutet fått ett brutalt uppvaknande. Upptäckte att det finns vissa krav på mej som jag inte alls har kunnat uppfylla. Jag har tydligen varit ganska egoistisk och naturligtvis beklagar jag att man tycker så och blev otroligt ledsen även om jag undermedvetet förstått och känt det men blundat för det, för det gör så ont och jag har inte haft någon som helst möjlighet att göra något åt det.

Jag har nu legat vaken och grubblat och tänkt men insett mina begränsningar. Vissa saker får man bara acceptera. Att i min situation som jag befinner mej i, försöka ta mej an ett oöverstigligt problem står inte i min makt. Det jag inte kan göra något åt då jag inte har  förutsättningar, kunskap eller möjlighet så är det bara att jag lägger det bakom mej. Det jag inte kan göra något åt blir inte bättre av att grubbla över eller må dåligt över.

SÅ… jag har bestämt mej för att den utmätta tid jag har kvar i livet tänker jag ägna åt mitt eget välmående. Jag har ju faktiskt fått möjlighet till det nu (kanske, inget är helt säkert än). Jag har egentligen inget som jag BEHÖVER ta ansvar för, jag har gjort mitt bästa på den fronten och när det inte duger så är det faktiskt inte mitt problem. Jag tänker för en gångs skull sätta mej själv först, att känna efter vad jag själv behöver och vill, vad som är bäst för mej. Min hälsa är inte helt okey och jag har nu nått mogna 68 år och med tanke på att Thord var 69 när han gick bort så vet man inte hur länge man har chansen att få vara relativt frisk och kunna njuta av livet.

Det är nog särskilda händelser som får en att fatta de viktiga besluten tror jag. Man får sina fingervisningar och det gäller nog att tyda dem. Det är en mening med allt  även om man ibland kan undra. Som steg på mitt nya liv/tänk så har jag redan bestämt med min bästa kompis från ungdomsåren att när jag flyttat och landat så ska vi boka en resa och njuta av paraplydrinkar på stranden på någon solig ort och prata gamla minnen och återuppleva de sorgfria åren. Det svåra kommer förstås att bli att hitta någon som kan ta hand om mina älsklingar men jag är säker på att det ordnar sig på något vis. Vem kan motstå att tillbringa någon vecka tillsammans med dem?

Att det finns en massa små beslut på vägen får bli allt eftersom då de mesta handlar om vad som är värt att behålla och vad som ska kastas och vad som säljas. Det ligger mycket mer värde i ägodelarna än pengar, det är minnena som väger tyngst tror jag. Många minnen att sortera blir det ju när man börjar att röra i röran. Det gäller att bita ihop lite, blir nog bra det också till slut.

Nu tänker jag, även idag, passa på att vara ute med mina godingar i det ypperligt vackra påskvädret. Det känns som om det säger att jag är på rätt väg i mitt tänk. Hoppas det! Mitt motto är ju, som jag tidigare sagt, ”Allting går bara man vill tillräckligt gärna” men med ett nästan. Finns faktiskt saker som man inte rår på så det gäller att inse sig besegrad och ta sig an livet igen med nya insikter och inte ta på sig mer än man faktiskt orkar med. Ingen tackar en, mycket vill ha mer.

Njut av det sista av påsken, det tänker jag göra för det är jag faktiskt värd oavsett vad andra tycker! 😀

Marith