Små besök i verkligheten

Det börjar tuffa till sig… Jag har hittills levt lite på sidan av, varit mest åskådare. Den rollen klev jag nog in i samma dag som Thord klev in genom portarna på akuten på Östersunds sjukhus. Sedan dess har jag gjort små besök i verkligheten, allt för att försöka behålla förståndet. Besöken tätnar i antal och varar längre och längre.  Inte för att jag vill men kraften att ta steget ut igen blir svagare och svagare. Verkligheten börjar tränga sig på…

Idag slog den till med full kraft. Ni som känner oss kommer säkert ihåg alla vattenproblem/vattenskador som vi hade första året som Thord försökte repa sig från sin stroke. Idag när jag klev in i duschen och vred på vattnet så började det strax klucka oroväckande från golvbrunnen och jag hörde att det även lät i toastolen. Nej, nej och åter nej tänkte jag med schampo fulla håret. Inte det också! Stod som förlamad en stund men sedan blev jag heligt förbannat. Nog är det väl själva den att det inte räcker med att min livskamrat i 50 år har gått bort, ekonomin raserad och insikten om att huset måste säljas och jag flytta, allt inom loppet av en vecka. Ska det dessutom börja strula med vatten och avlopp IGEN???

Näe jag vägrar! Snurrade in mej i en duschhanduk, gick till skrubben och hämtade en hink som jag fyllde med vatten. Slog hasigt i den i toalettstolen. Den blev fyll nästan upp till kanten och sakta, sakta sipprade det undan. F_n, jag ger mej inte! Fyllde hinken en gång till som gjorde att vattnet fylldes nästan ända upp igen. Började så sakta sippra ned för att plötsligt försvinna med ett slurp. Ha, DEN kampen vann jag i alla fall.

Som sagt var, verkligheten träffar mej allt tätare och mer kraftfullt. I veckan tog jag kontakt med en fastighetsmäklare som kommer nästa vecka, alltså inte nu till veckan utan veckan därpå. Jag måste ju börja någonstans och jag tror att det är bästa utgångspunkten så jag vet på ett ungefär vad som är möjligt. Det är första steget och jag vägrar att börja att tänka på fortsättningen innan jag vet de basala förutsättningarna.

Jag får ju lite frågor om hur jag kommer att göra (välmenande förstås). Lite jobbigt är det för man accepterar inte riktigt att jag dels inte funderar hur jag ska göra eller var jag ska bo och dels att man tycker att jag inte ska ha så brått. Det gör att jag blir lite stressad då jag inte alls VILL tänka på det just nu. Jag vill först ha förutsättningarna.

Förutsättning nr 1 är  att jag inte ska behöver jobba ihjäl mej för att bara bo. Nr 2 är att jag ska ha råd att ha mina hundar, min bil och kunna äta mej mätt förutom att bo. Svaret på detta kommer när jag får veta vad jag kan räkna med vid en eventuell försäljning av huset.  Vet inte hur jag ska tackla alla frågor för jag är oerhört tacksam över att folk faktiskt verkar genuint bry sig men vissa frågor vill jag inte befatta mej vid ännu. Hur man än vänder sig så har man rumpan bak.

Jag inser att nästa vecka måste användas till att göra huset så presentabelt som möjligt. Finns alltid småskavanker att fixa till och hade tänkt be vår snälla ”hustomte” om hjälp. Gick inte så bra, han och hans familj åket utomlands en vecka. Ja ja, det kanske löser sig. Maud kommer i alla fall nästa helg med målarpenseln i högsta hugg. Hoppas jag hittar rätt färgburkar också. Förhoppningsvis står de i källaren redo för användning.

Till det lite lättare sakerna som hänt i veckan är att Andreas och hans flickvän Olivia kom i fredags med bussen. De stannade tills på lördag kväll då Maud och hämtade dem. Jag bjöd dem på mat på fredag kväll och de bjöd på tacos på lördag kväll. Kul med lite ungdomar i huset även om man inte ser så mycket av dem men man vet att de finns här. 😀 Det blir ju dessutom så mycket godare när man ska äta när man är flera. Kommer att ta tid att vänja sig vid solo middag. Thord och jag började sällskapa vid påsktiden (april)  1967. Då bodde jag fortfarande hemma men på hösten började jag plugga i Östersund och hyrde ett rum på Färjemansgatan.

Thord gjorde lumpen och hade ständig nattpermis och på den vägen har det varit ända sedan dess.

Nej nu har jag pyst ut lite igen. Ska ta mej i kragen och passa på att uppdatera Flockens blogg också för idag har jag tagit helledigt från allt annat stök. Laddar batterierna inför nästa veckas vedermödor.

Marith

 

3 reaktioner på ”Små besök i verkligheten”

  1. Tack det värmer! Ja man tror att man är förberedd på det mesta men när det kommer till kritan så står man där i alla fall. Det är så mycket som ”man bara ska göra först”. Det är heller inget man kan göra något åt, bara acceptera hur svårt det än är. Trots allt är det tur att man inte vet i förväg annars skulle man nog låta bli att leva, bara oroa sig för det som komma skall.

  2. Beklagar verkligen sorgen Marith! En fin ”höugpöjk” har försvunnit. Jag minns den gamla, goda tiden när Tord och Du var nykär. Eva och jag satt ofta i baksätet på den blå Saaben och Tord och Du satt och pussades, vi var nog lite avundsjuka kanske. Se tillbaka på alla fina år Ni fick tillsammans. Jag förstår att Du är en kämpe, fortsätt med det. Stor, varm kram till Dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

6 + 18 =