Livet är tufft!

Ja livet är verkligen tufft. Ibland undrar man vad man har gjort eftersom det är svårt att få känna glädje och lättnad någon längre tid. Det har varit  ett par år som flutit på rätt så bra. Ekonomin har stabiliserat sig och mycket som har ”hängt över oss” har vi kunnat fixa. Som vanligt så blev det en ordentligt landning från den bubblan… eller landning? Störtdykning rakt ner i backen, närmare bestämt.

I torsdags, den sista augusti, lämnade min livskamrat mej ensam efter dryga 50 års sällskap. Cancer! Denna lömska förrädiska sjukdom. Han har sista halvåret varit lite orkeslös/initiativlös men vi, liksom läkaren trodde det berodde på att hans ”uppiggade” tabletter som han måste äta för att kunna hålla humöret uppe (pga stroken producerar inte kroppen själv detta ämne) inte verkade som det skulle. Därför fick han byta medicin som han skulle äta ett tag innan man såg om dosen skulle justeras uppåt. Någon större skillnad blev det inte och han hade dessutom av och till lite ont i ryggen. Detta trodde vi och sjukgymnasten att det berodde på att han snedbelastade när han gick med en krycka. Tyvärr var det på höger sida där han hade sämst känsel. Det var nog därför han inte kände av det mer än han gjorde.

Det visade sig vara lungcancer som spridit sig till levern. Prognosen blev i bästa fall månader i sämsta fall någon vecka. Det blev en vecka från det han skrevs in. Trösten, om det nu finns någon, är att det gick så fort. Vi hade en fin sommar med jaktprovsresa till Norge, trevlig kennelträff och en mycket trevlig och rolig träningsvecka här hemma andra veckan i augusti. Att det gick så fort är jag tacksam för eftersom utgången var given, som bäst några månader. Han kanske aldrig tagit sig ur sjukrummet och fått kämpa med cellgifter och haft ont. För oss anhöriga hade det kanske blivit ännu svårare än det är nu. Att som anhörig stå bredvid och se honom plågas utan att man kan göra något är nog ännu värre. Denna bedövande känsla har ju  kommit även då.

Just nu känns det hela övermäktigt om man tänker på allt. Får ta allt pö om  pö annars bryter jag nog ihop. Känns ungefär som att flytta ett stort lass med jord eller grus. Försöker man ta allt på en gång så knäcks man. Det gäller att ta lagom börda i taget för att kunna orka.

Sorgen och saknaden slår till i jämna vågor. En del vågor sköljer över en så man tror inte att man ska kunna komma upp igen och andra kommer lite lugnare. Det är ungefär som att sluta röka, förstå mej rätt… Känns som ett knytnävsslag i magen så man har svårt att andas för att sedan släppa och man tänker på annat. Tyvärr räcker det med att man ser något, hör något, eller känner någon lukt/doft som påminner om Thord så är man där igen en stund.

Det hjälper ju inte heller att tänka på vad som ska hända framöver. Jag kommer ju inte att kunna ha huset kvar. Varken för ekonomin (fattig pensionär) eller att det skulle vara särskilt klyftigt att jobba ihjäl sig med stort hus, pelletseldning, snöskottning, gräsklippning bara för att som ensam bo kvar.  Det blir inte lättare att tänka på allt som måste göras om jag ska kunna sälja huset och flytta. 40 års boende där det finns MÅNGA utrymmen att spara på än det ena än det andra! Vet i dagsläget inte ens var/hur jag ska börja. Det underlättar inte heller att jag inte har någon som helst aning om vart jag skulle kunna flytta. Känns inte som om jag hör hemma någonstans.

Jag vet förstås (sunda förnuftet säger det) att det löser sig med tiden. Ibland till det bättre men just nu är det faktiskt mycket svårt att se det.  Som tur är, är det många vänner som hör av sig och bryter alla tunga tankar. Ringer och pratar bort en stund, chattar eller skickar sms och får mej att ibland tänka på annat och t o m kunna skratta. Alldeles nyss ringde Maud och talade om att hon är på väg hit. Hon har sovit över här några gånger och det känns faktiskt väldigt skönt att veta att det finns någon fler än bara jag och hundarna i huset.  Hon är en riktig ängel faktiskt! Så omtänksam och snäll, hoppas hon får tid och tar plats för att själv bearbeta sin sorg. Det är så tomt utan Thord även om man kanske inte alltid sov så gott. Varje gång han var tvungen att gå upp på toaletten på natten så vaknade jag och låg på aga tills jag hörde han gått och lagt sig igen. Förmodligen för att han fick stroken när han var på väg på toaletten. Satt nog i ryggmärgen sedan.

Kortet på Thord som jag satte in på Facebook för att tala om vad som hänt, har varit mycket uppskattat. Väldigt många har hört av sig och sagt att det är precis så de (och jag) vill minnas honom. Glad med ett spjuveraktigt leende på läpparna och med glimten i ögat. Han älskade att skoja och få folk att fundera lite om det var sant eller inte, eller om han menade vad han sa eller var det bara skoj. Klurig och problemlösare som sin morfar, lite av en tusenkonstnär. Ja saknaden kommer att vara mycket mycket stor under en lång, lång tid.

Inlägget blev ganska rörigt men så är det i mitt huvud och i huset också så det visar bara hur det är just nu. Glömmer saker så jag springer fram och tillbaka och letar. Motion blir det också då det är trapp upp till övervåningen (rena LCHF-kuren, har välbehövligt tappat drygt 2,5 kg på senaste veckorna). Har idag påbörjat massa projekt men det är ett fåtal som är genomförda. När jag börjar på ett ställe ser jag något annat som också ska göras så till slut blir det en enda röra. Jag hoppas få landa snart så kanske man kan börja bli lite strukturerad och sluta springa som en yr höna.

Marith

En reaktion på ”Livet är tufft!”

  1. Fina älskade Marith❤️ Du skriver så fint och jag känner en oerhörd sorg när jag läser dina ord ang att flytta…att du inte hör hemma någonstans. Känner samma med mina funderingar om att sälja mitt hus. Men jag tror att det finns någonstans för dej (och även mej) där vi kan hitta ”vår” vrå.
    Kramar i massor och ring närhelst du vill.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

4 × 2 =