Ett fint avslut

I måndags samlades vi, barn, barnbarn och syskon med respektive samt Thords mamma till en borglig begravningsakt i Hoppets kapell i Östersund. Musiken hade vi själva valt (jag föreslog och fick godkänt av våra barn). Officianten hade vi träffat tidigare så han hade fått sig en bild av Thord. Vi berättade och han skrev och formade sedan sitt tal. När han hälsade alla välkomna berättade han att det var en borglig begravning och därmed uteslöts det religiösa och att det var Thord som stod i centrum. Allt blev precis så fint och bra som vi hoppats det skulle bli.

Vi hade också köpt gula rosor som vi delade ut för att läggas på kistan när vi tog farväl. Att det blev lite jobbigare än vad man kunde föreställa sig var väl bara naturligt… Det blev lite svårt att gå därifrån när sista tonerna av There goes my everything med Henrik Åberg klingade ut. Jag tror att de flesta också tyckte att det blev en fin begravningsakt då de flesta kom och sa det efteråt. Jag fick t o m höra att någon bestämt sig för att det var så han ville ha det på sin begravning. Bättre betyg kan man väl inte få men trots allt känns det viktigt att det blev som Thord och jag hade pratat om. Det kändes som om han var med oss.

Efter begravningsakten åkte vi ner till Jamtli och restaurang Hov och åt smörgåstårta. Där fick jag tillfälle att prata lite med de flesta (vi blev trots begränsningen 33 personer). Det blev en hel del roliga minnen som ventilerades och med tanke på vad vår officiant så klokt sa ”En person som man pratar om blir aldrig glömd” så kommer Thord att bli ihågkommen under en mycket lång tid med både värme och humor.

I lördags kom Maud med hela familjen och stannade över till måndag förmiddag då de åkte hem för att göra sig i ordning för begravningen. På söndag kom Göran med hela sin familj samt Thords bror och svägerska samt syster som bor i södra Sverige. De sistnämnda  stannade till på tisdag förmiddag. Vi hjälptes åt att fixa middag och som tur var, var det bra väder så det gick sitta ute på altanen (tillräckligt varmt när infravärmen hjälpte till). Tack vare gott sällskap så gick det rätt bra att ta sig igenom sista dygnen innan det var dags på måndagen.

Fina blommor fick jag när Thords syskon och svägerska kom. Så fina, väldigt uppskattat!

Igår och idag har det känts väldigt tomt men något som jag måste försöka vänja mej vid. Helt borta kommer han aldrig att vara eftersom man efter 50 år har så väldigt många minnen, de allra flesta både roliga och värdefulla. Så mycket roligt som vi har haft tillsammans och så många gemensamma vänner som jag hoppas jag får behålla trots att ”andra hälften” är borta.

Apropå vänner, det är tur att de finns! Idag fick jag en liten pusch att det var dags att träna hundar igen. Tanken har verkligen dykt upp men jag har inte kommit längre än så. Skogsrundor blir det förstås flera gånger om dagen. Vi har ju Ronja här också men att ge sig i kast med att träna har varit ett för stort steg men när man får sällskap blir det en helt annan sak. Ska bli riktigt skönt att ge sig ut i morgon. Det är ju så mycket som jag måste ta tag framöver så jag behöver all stimulans för att tänka på lite annat emellanåt.

Marith

 

 

3 reaktioner på ”Ett fint avslut”

  1. Så är det över…det slutliga…som jag är skapt då så gråter jag floder när jag läser din berättelse av begravningen…du får vara ”glad” åt Marith att jag inte var där…gråter ju floder åt mina kära vänners sorger…stövlar. Vet att ni fick ett bra avslut…hoppas vi kan ses snart…jag är så imponerad av din kraft och längtar efter dej! Kramar….

    1. Vi var många som grät men som tur är så är det ju en funktion som gör att det lättar och släpper på spänningar. Tur att det finns pappersnäsdukar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

19 − 13 =