En liten pärs…

Den här veckan var ingen som jag såg fram emot egentligen. Jag hade fått kallelse för mag- och tarmundersökning tills på onsdagen… Dels så gruvade jag mej förstås för själva undersökningen och dels för eventuellt resultat …  man funderar ju en del när saker och ting inte fungerar som det ska.

Tisdagen började med att jag fick bara inta flytande föda fram till kl 13. Sedan var det fasta som gällde  och klockan 17 skulle jag börja med detta:

4 x 1 liter på 3 timmar...
4 x 1 liter på 3 timmar…

Efter det fick man inta flytande klara drycker om man ville… Ville jag inte!

Jag hade också gruvat mej för hur jag skulle ta mej till Östersund. Egen bil skulle man undvika p g a eventuella medikament. Ringde och pratade med dem och bestämde mej för att ändå ta bilen. Kanske kunde jag klara mej utan annars fick jag väl lösa det då, tänkte jag. MEN så hörde en räddande ängel av sig. Min sonhustru Ann-Sofie skulle in på apoteket och hämta ut medicin och hon kunde åka så jag hann in till sjukhuset till 10 och sedan skulle hon vänta på mej tills jag var färdig. Gissa om en stor sten åkte all världens väg. ETT bekymmer mindre.

Jag hann dit i god tid och fick komma in i stort sett på en gång. Ombyte och lite väntan och sedan in på undersökningsrummet. De skulle sätta en nål för medicinering under tarmundersökningen och som vanligt så började de i höger armveck, höger hand, vänster hand och slutade… precis som vanligt… i vänster armveck.

Jag hade förstås gruvat mej för att svälja ner kameran med bihang men det gick faktiskt lättare än jag hade trott. Inte så att jag gärna skulle vilja göra om det men som sagt var, inte så hemskt som jag trodde det skulle vara.

Sedan var det dags för det mest obehagliga. När det fick höra att jag inte körde bil så blev det den dos lugnande direkt, innan de började undersökningen. Egentligen skulle jag ha fått smärtstillande också men eftersom jag inte klarar morfinbaserad medicin så blev det inget sådant då de inte hade något annat att erbjuda.

Det gick väl skapligt, man blev rätt lullig men  ett par gånger var jag tvungen att säga stopp så jag fick hämta andan, gjorde faktiskt rätt så ont. Jag tror att det hjälpte en hel del, det lugnande jag fick men som sagt var, lullig var jag nog. Så pass att jag inte frågade särskilt mycket om resultatet. Det jag vet att de sa när det gäller magen, var att de inte hittat något allvarligt, bara lite katarr. Hur det stod till med resten vet jag inte men de hade nog sagt något om det vore något allvarligt. Skulle få skriftligt sedan tror jag att de sa så det är väl bara att vänta.

Vi gick och fikade när jag var klar, för hungrig var jag trots allt. Sedan hade Ann-Sofie lite ärenden som vi tog på hemvägen och jag tror att jag var ganska pratsam, surrade nog en hel del. Om vad det vet jag inte men jag hoppas att jag inte sa något dumt.

Igår tog jag det rätt lugnt. Bilen skulle få lite omsorg av snälla Lars så flickorna och jag åkte till Ismundsundet när Thord hade åkt på sjukgymnastiken. Flickorna och jag tog en runda medan Lars fixade med bilen och både jag och flickorna uppskattade turen. Fint väder med sol och skaplig temperatur och fina omgivningar.

h151106a h151106b h151106c

Idag har det också varit en dag utan måsten… På eftermiddagen blev det lite träning med några från samträningsgruppen men om det finns att läsa i Flockens blogg: http://flocken.profinus.z.se/antligen-sa-flickorna/

Trevlig helg!
Marith

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

19 − två =