Bryt ihop och kom igen!

Ja det stämmer bra just nu. Påsken är nog kanske den värsta helgen (läs pärsen) att försöka ta sig igenom. Det var då för 51 år sedan som Thord och jag bestämde oss för att vi skulle hålla ihop för resten av vårt liv, vilket vi också  gjorde. Många sorger och många glädjeämnen  har vi upplevt. Mindre katastrofer och en hel del höjdpunkter.

Igår brast det för mej vilket är att beklaga men ibland blir det för mycket. Så länge som Thord fanns hade vi ett samspel och vi försökte alltid lyfta varandra när den andre hade det tungt. Vi  var förstås som alla andra ovänner ibland men när det gällde försökte vi alltid vara där för varandra. Det är kanske största orsaken till att vi klarade av att hålla ihop under livets alla turer.

Han tyckte att det var lite jobbig emellanåt att allt låg på mina axlar de sista åren och det känns skönt att veta att det jag gjorde faktiskt var uppskattat av honom. Det finns ju en hel del andra som inte inser vad det innebar. Själv vet jag att jag gjorde det jag kunde för att han skulle ha det bra. Det har inte varit lätt, det kan jag inte påstå då min hälsa också har fått sina törner. Inte lätt att ha ett i stort sett heltidsjobb och ett halvtidsjobb och själv hålla humöret och inspirationen uppe, speciellt när kroppen inte ville vara med.  Artros i de flesta leder och åkte på höftledsbyte mitt i allt. Som tur var,  var vi omgivna av hjälpsamma släktningar och vänner som hjälpte till med hundarna och annat så vi fixade det också. Det blev även lättare efteråt då jag fick mer betald tid för Thord och kunde sluta på mitt deltidsjobb.

Mitt livsmotto har ju varit ”Allting går bara man vill tillräckligt gärna”. Det har jag under årens gång fått ändra genom att lägga till ett ”Nästan” framför men ett ganska gott motto är det nog. Det gör att jag tar eget ansvar för mina handlingar och val, biter ihop och kämpar och får belöning för mödan så småningom även om livet kan ha outgrundliga vägar ibland. Som sagt var, det är bara att bryta ihop och komma igen. Att inse att jag inte kan vara alla till lags och måste få tappa humöret ibland när bägaren rinner över måste vara tillåtet om livet ska vara uthärdligt . Ibland blir det bara för mycket. Jag kan inte ta på mej större börda än jag orkar bära. Respekterar man inte det så kan jag faktiskt inte göra något åt det.

Med huset börjar det ljusna lite. Snart, snart är det värsta skräpet bortstädat i uthuslängan och bara snön börjar krympa så alla uthusen går att komma åt kan vi börja fota och ha visning. Besiktningen gick bra, inga allvarliga fel hittades. Har i och för sig lite att berätta om det men det har inget med huset att göra så jag kanske tar det en annan gång.

Paret som var hit på privatvisning av huset har hört av sig och är fortfarande mycket intresserade  och har beställt tid på banken för ett lånelöfte så jag hänvisade till min mäklare då jag ju överlämnat försäljningsjobbet till dem. Känns som det kanske ordnar sig med försäljningen alltså. Skönt när man vet att intresset finns men jag vill nog ha visning i alla fall. Man vet aldrig var det kan sluta.

Det återstår ju ändå en hel del jobbiga saker. Allt som vi har skaffat under årens lopp  för att vi ville ha och för att underlätta tillvaron måste nu noga vägas på guldvåg. Det är lite skillnad på att ha en 7-rumsvilla med pannrum och tvättstuga och 7 uthusutrymmen mot en 3-rumslägenhet med tvättstuga och förråd. T o m kläder får jag nog sortera bort då det inte finns plats i garderoberna i mitt nästa boende. Behöver förstås egentligen inte så mycket men det är det här med att göra sig av med det man köpt för att man vill ha…

Det är i alla fall tur att jag har mina underbara flickor som kan distrahera mej från alla måsten och krav. Krav från mej själv och krav från andra och som jag är alltför otillräcklig för att alltid fixa. Idag blev det en riktig långtur i det fina vädret.

Jag gjorde ett besök i Minneslunden när vi ändå gick förbi. Det är tur att den platsen inte känns så speciell för mej för jag tycker inte att det var en upplyftande syn, även om utsikten därifrån är vacker.

 

I morgon får flickorna och jag sällskap på en tur i skoterspåren och kanske går vi också då ut på sjön.  Jämt(!)samträningsgruppen som jag startade för några år sedan och försöker administrera ska, i samarbete med ett gäng från Ånge, hålla träning med inhyrda instruktörer under ”Kristihimmelfärdsveckan”. Har förstås god hjälp av Ulla Svensson när det gäller vår del i organisationen av den. Hon drar nog tyngsta lasset är jag rädd men som tur är så ställer hon gärna upp. Bra med sådan människor! Flera har förstås också hört av sig som villiga att hjälpa till och det kanske kommer att behövas när det blir skarp läge.

Jag tror att man behöver lite morötter för att orka med det svåra och att försöka se vad man har och känna att man, trots sorger och bekymmer, faktiskt har så mycket att vara glad över. När känslan att inte räcka till, att inte palla för kraven, egna och andras, att inte anamma känslan att ge upp, då är hundägandet guld värt. Vem kan motstå ett par (fyra) bedjande ögon, ett (två) huvud på sned och som säger ”jag älskar dej matte”! Då försvinner sorger och bekymmer för en stund och man känner att hur det än är så betyder man något för en annan varelse. Känner att någon faktiskt kravlöst tycker om en och vill att man ska må bra oavsett vad man gjort eller inte gjort.

Marith

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

14 − 13 =