Alla inlägg av Marith

Från att ha haft ett ganska behagligt liv har jag under de senaste åren verkligen fått användning för min envishet. Jag har aldrig varit speciellt orolig för saker och ting, "det mesta ordnar sig ändå", men har med abrupt verklighet insett att det finns ingen annan som kan fixa det som behövs. Det gäller att själv spotta i nävarna! Därmed är det också slut med att blunda och ignorera det som påverkar livet i negativ riktning, att stå på mig och min rätt och vässa armbågarna lite. Har också insett att jag faktiskt kan så mycket mer än jag trodde mej var mäktig och att jag har rätten att reagera på saker och ting som berör mej. Försöker också rätta till det som irriterar, försöker att ha ett större tålamod med både mej själv och omgivningen. Det är inte lätt men ett mål att sikta emot.

Oj vilken resa!

Ja oj vilken resa vi gjort, jag och flickorna. Detta inlägg kommer mest att handla om hundarna eftersom deras blogg inte fungerar. Är under eventuell reparation. Under tiden lånar huskorset , ut sin blogg (Huskorset som nu är i ensam majestät, kanske dags att ändra namn). OBS långt inlägg.

Piga har varit under behandling för allergi. Hon kliar sig under sommaren och det börjar när man klipper gräset första gången. I år har det varit intensivt så jag tyckte det var dags att få hjälp. Vi var till Distriktsveterinärerna och fick någon sorts kortison. Detta gav enorm törst och även spring ut och in för att kissa. Fick ny medicin, Aqupuel, 20 tabletter för test. Fungerade och fick påfyllning men apoteken hade den inte hemma, blev uppehåll några dagar igen men ser ut att fungera.

Ulli gick från klarhet till klarhet under våren. Började med en kurs i Ånge för Anita Norrblom som gav stor inspiration. Sedan var vi iväg en dag på kurs för Trond. Ett par tillfällen med hjärnsläpp har hänt under sommaren (hjärntrötthet, sviter efter hennes hjänhinneinflammation). Det har vid de allra flesta tillfällena gått riktigt bra, känts hoppfullt!

Anmälde till prov i Våmhus med viss tvekan. Anmälde först till lördagen men efter någon stund anmälde jag även till söndagen. Jag skulle ju ändå vara på plats. Tränade tisdag och onsdag med kompisar och tisdagen gick riktigt bra. Onsdagen vill jag glömma. Där blev det genomklappning för oss båda. Nåja, genrepet ska ju gå åt fanders säger man ju.

Väntar på träningskompisarna…

Jag bokade en liten stuga på Mora Park… hade önskat att jag hade fått tag på någon på campingen i Våmhus då jag hörde att den var mycket bättre men jag fick ingen kontakt trots att jag både ringde och mailade.

Det var otroligt varmt när vi kom ner. Stugan var som en bastu och det spelade ingen roll att jag hade både dörr och de två fönstren öppna. Sov i bästa fall 4 timmar och då inte i ett svep. Trött och tung vaknade jag 20 minuter över 6… Klockan hade inte ringt. Rask rastning, kort besök i servicehuset, packade lite matsäck och gav mej iväg. Var ju tvungen att rasta hundarna ordentligt innan samlingen och i väntan på att provet startade blev det en frukostmacka och kaffe… äntligen!

Ulli och jag startade som sista ekipage. Det innebar att den andra hunden fick starta med en landdirigering och Ulli landmarkering. När andra huden levererat dirigeringen kom två skott och kast i skogsbacken, lite till höger om dirigeringen. Ulli sprang fram till sist kastade, tittade på kråkan, tittade på mej, tittade på kråkan och tittade på mej. Blåste söksignal tror jag och in kom kråkan. Ut och spikade den andra utan tillbud.

Sedan kom en förflyttning. Denna gång fick vi börja med vattendirigeringen. Markeringar hade gått i vassen till höger och Ulli skulle ut till några stenar till vänster om en ö längre ut. Stod lite fel och krånglade till det. Gjorde precis samma misstag som i fjol. Skickade utan riktigt skick och Ulli trodde givetvis att det var sök men drog rakt ut en bit men drog sig mot vassruggarna till höger. Försökte få kontakt men även om hon lyssnade så var det bara några simtag åt rätt håll. Jag tog in henne då jag kände att det skulle inte bli bättre.

Sedan blev det markeringar för den andra hunden. Därefter blev det ett sök på ett riktigt tufft område. Där skötte hon sig okey men hon tog sig inte längst ut men det var det nog bara en eller två som gjorde.  Sedan blev det ånyo vatten.

Den andra hunden fick sin vattendirigering och därefter blev det Ullis tur att gå på markeringar. Hur underligt som helst… Hon brukar alltid gå rakt ut men nu gjorde hon en böj till höger, ut i vattnet mot det som jag trodde den först kastade men visade bestämt att det var den vänstra hon skulle ta. Kom samma väg tillbaka och ut igen på den först kastade. Visste exakt var den var och kom in med den på samma krokiga väg. Mysko.

När den andra hunden var klar med sitt fält gick vi tillbaka till landmarkeringen och landdirigeringen. Slutet gott! Rakt ut, stoppsignal och söksignal och snabbt in

Tja, det blev en 3:a, trodde vi skulle få en 0:a så lite tröst i alla fall.

Åkte till Mora Park och försökte få en fläkt till stugan men beskedet var att alla var utlånade och de rådde inte för värmen. Hmmm. Kan definitivt INTE rekommendera detta ställe. Nedsuttna stolar med vingliga ben och trasiga och smutsiga överdrag. Spindelväv och oputsade fönster, gammalt kylskåp som dundrande talade om att det var igång. Dessutom fanns det en smal bänk under några klädkrokar och hylla och ett bord samt en våningssäng med stenhård madrass. En TV fanns också men det var svårt att få in några vettiga kanaler. I stort sett lika varmt även denna natt. Sov kanske lite drygt 4 timmar denna natt då det svalnade något under natten och jag hade öppet fönster så morgontimmarna var bättre.

Vy mot vatten-/sökområdet

Vi fick också träffa Pigas bror Plura. Tyvärr blev det inte bästa bilden men han är riktigt stilig och fräsch fortfarande.

Plura

Söndag: Upp med tuppen, packade bilen, städade stugan, snabbrastade hundarna och ett mycket kort besök till servichuset så var vi iväg igen. Samling 8 även denna dag och vi startade i första par.

En dammlucka hade gått sönder så det var mycket mindre vatten än vanligt. Man såg lerhögarna stack upp ur vattnet här och var. Såg även när ”båtsman” gav sig ut… Han fick staka sig fram i början.

Vi fick i alla fall dra lott om vem som skulle börja med vattendirigeringen. Även denna dag föll lotten på Ulli. Var ytterst noga med skicket, hon gick (ja hon sjönk ner i geggan under vattnet lite) rakt ut ca 10 – 15 meter. Sedan kom det en geggabank som hon tog sig förbi men drog mot land och båten som låg mot land vid kanten till höger. Försökte få kontakt men vid det laget hade hon nog bestämt att det här måste jag fixa själv. Gick i land strax ovan båten, stoppade och skickade utåt vilket hon också gjorde men jag tror inte att mitt tecken hade någon betydelse, hon hade nog tänkt göra det ändå. Kom med fågeln och tog land tills hon kom nedanför båten. Hoppade i och fastnade. En riktig magspark fick jag. Jag såg hennes panik i ögonen, sträckte upp anden och kämpade frenetiskt och ögonen lyste. Hon kom loss och kämpade sig fram till land och kom så till slut med anden.

Tänk vad mycket man hinner tänka på några sekunder/minut. Om hon suttit fast och inte kommit loss har jag nog aldrig förlåtit mej själv. Jag vill ogärna bråka så jag sa inget men jag hade på tungan att fråga om de hade testkört och kunde garantera att ingen fastnade i dyn. I Lit har vi lite samma problem. Om kraftverket har tappat vatten så påverkas en hel del vatten i provområdet men vi ser alltid till att ha reservmark. Jag funderade på vad gör man om hon inte kommer loss? Hur kommer hon att reagera på vatten i framtiden? Ja många många fler tankar hann jag med innan hon lossnade. Två gånger under dagarna efteråt såg jag hon haltade några steg när hon hade legat. Fick magvärk igen förstås för jag tänkte att nu är hon riktigt halt igen. Som tur är har jag inte sett något mer men är ganska övertygad om att det har att göra med att hon satt fast i dyn.

Nåja, sedan var det dags för fält. Parkompisen började. Det var ett klurigt fält och naturligtvis skulle de över ett litet vattendrag som var full med slammet/geggan/dyn eller vad det nu var.

När de var färdiga blev det en förflyttning över en väg och uppför en kulle till en tallbacke. Vi fick en landdirigering som hon liksom gårdagen spikade. Rakt ut, stopp och söksignal. Kunde inte bli bättre. Den andra hunden fick en dubbelmarkering.

Sedan var det förflyttning och det blev omvänt. Ulli spikade markeringen men precis som gårdagen så funderade hon på kråkan. Den andra som var en duva tror jag var det ingen tvekan på. Dessutom släppte hon båda för tidigt, hon brukar lägga dem i handen men nu släppte hon innan jag hann ta tag så bägge rullade ur min hand och hamnade på mina fötter.

Förflyttning tillbaka till fältet. Två änder kom in rätt snabbt, sedan tyckte jag det tog evig tid. Såg inget heller men Anders Hallgren som var domare ropade att jag skulle kalla in henne. Sedan gick han ut och tittade. Då hade hon tagit en trut och flyttat den, vart visste han inte.

På detta jobb får man naturligtvis inget pris. Det är ju självklart. Jag får väl ta mej en funderare om det värt att jobba vidare. Känns ganska så hopplöst. Jag har ju önskat mej en hund som är lite att jobba med men den önskan blev överfylld. Jag har ALDRIG haft någon hund som haft problem med vilt. Dessutom var hon skitduktig när hon var valp, bar både trut och korp som ingenting när hon var 12 veckor. Detta krångel med vatten också. Hon brukar gå både långt och relativt rakt och fixa att det hänt saker på sidan men nu var det alldeles omöjligt. Jag tror ju att vi var båda långt under vår kapacitet. Har så svårt att ”tända till” och vara alert så det påverkar säkert också. Kanske dags att lägga ambitionerna på hyllan…

Nåja, vi struntade faktiskt i prisutdelningen och åkte direkt till Skuggarvet och våldgästade Ingegerd. Ja, det var bestämt i förväg förstås… Lunch blev serverad så fort vi landat. Sedan gick vi en runda i närområdet i skogen.

På måndag gick vi ner till en tjärn och hade med oss bollkastare och tennisbollar för det var riktigt varmt. På vägen ner fanns det en kallkälla och ett dyhål. Bägge fick besök. Nåja, vi skulle ju bada dem i tjärnen. På vägen tillbaka sa jag till Ingegerd att hon skulle säga till när vi närmade oss dyhålet så jag kunde hålla dem fot medan vi gick förbi. Tror ni inte att de hade hunnit dit innan jag kalla de in… Det blev vattenslangen när vi kom hem. När jag sedan skulle torka av dem visade det sig att ren var de minst av allt. En gång till men med shampo så blev de äntligen rena. Kanske ändå inte var så klokt för jag hade satt på dem Frontline och inte hittat en enda fästing innan.

På tisdag tog vi en annan väg och gick en långpromenad i skogen.Lite lagom sommarväder, inte fullt 20 grader men sol. När vi hade gått ca en halvtimme så var Piga borta.  Hon brukar aldrig ge sig i väg särskilt långt och kommer när jag visslar på henne. Om hon hittat t ex en rådjursskånk brukar hon ta med den och ge mej den. Nu var hon puts väck. Jag ropade och visslade och vi gick fram och tillbaka i området och tog en annan stig fram och tillbaka och ingen Piga.

Funderade verkligen på vad som hänt. Hon som ALLTID har kommit när man visslat, ALDRIG tidigare i sina 8 åriga liv varit på rymmen. Först tänkte jag att det kanske fanns någon slaktplats men enligt uppgift så fanns inga sådan, inga gropar eller andra ”fällor” i området. Vi vände så småningom och gick hem då hon kanske hade letat sig dit. Ingen Piga.

Då ställde Anders, Ingegerds snälla son, upp och tog fyrhjulingen och jag fick åka med. Vi åkte sträckan vi gått, ut på en grusväg som hade ett stängsel i ändan mot vägen till Enköping, Den var öppen… ??? Hmmm. Nå vi vände och vek av en annan väg som så småningom kom i närheten av en kraftledningsgata. Efter lite funderande tyckte Anders att vi skulle åka den. Det var riktigt knöligt och bökigt så Anders fick verkligen hålla tungan rätt i mun. Vi stannade till efter en stund och jag ropade och visslade. Hörde inget prassel och såg inget. Fortsatte en bra bit och gjorde likadant. OCH DÅ! Hundskall! Visslade en gång till men tyst… Körde vidare till nästa stolpar mot det håll vi hört skallet. Stannade, ropade och visslade. HUNDSKALL! Sedan tyst, inget svar när jag visslade igen. Fortsatte framåt till nästa stolpar, visslade och DÅ… En överlycklig pigg Piga tittade fram mellan buskarna och kom och hoppade runt, pussades och var hur glad som helst. Jag fattar inte att hon faktiskt skällde. Det har hon aldrig gjort tidigare, svarat när jag visslat. Om hon av misstag blivit instängd någonstans brukar hon inte svara när man ropar eller visslar. Har väl inte hänt så många gånger men som sagt, aldrig hänt att HON har svarat.

Gissa om matte var glad! Alla dessa tankar… Jag hade ju sett framför mej att hon låg i skogen och hade blivit sjuk av all medicin som hon fått de senaste veckorna. Detta har ju aldrig tidigare hänt. Piga som är tryggheten själv. Funderade också på vad gör jag om jag mister henne? Hon är en ytterst viktig medlem i flocken och för att flocken ska fungera. Ullis och min trygghet.

Det blev förstås ett bad för Piga när vi kom hem för hon var så törstig så hon fick gå ner i kallkällan som finns i närheten av där Ingegerd bor men det är ganska lerigt runt om. Det gjorde ju inget förstås, huvudsaken hon var hemma, trygg och välbehållen. Anders har för evigt en tacksamhetens stjärna på himlen från mej. Hans infall att åka där vi åkte och att han öht gav sig ut på denna tur är mer än guld värt. Naturligtvis fick han en liten liten gåva som uppskattning för det han gjorde. Det blev en Snow Grouse, hoppas det smakar.

Innan vi åkte hem på onsdagen  gick vi en runda uppe på berget. Härlig utsikt och lite hallon och blåbär efter vägen. När vi kom tillbaka ville Ingegerd bjuda på lite förplägnad innan det var dags att skiljas så vi satt i det härliga uterummet och hundarna var förstås med. Jag hade varit jätteglad för det hade sett ut som Frontline, som jag hade använt på mina flickor, såg ut att ha fungerat. Jag hade noga gått igenom dem varje kväll och inte hittat någon…. men nu! Jag vet inte hur många. Jag tog först rollern och på den satt det tre. Sedan tog vi säkert tre till på Ulli och en på Piga. Tyvärr hittade jag en till när vi kom hem på kvällen. Jag tror tyvärr att schampot tog bort en hel del av verkningsgraden, men vad gör man? Själv hade jag också en som kröp på halsen…

Fyrklövern vid Losten (tror jag den hette)

Piga har varit väldigt lustig sedan vi kom hem. Följt mej som en skugga, flåsat och andats väldigt häftigt utom när vi gått och lagt oss. Då somnade hon nästan bums och var lugn. Jag ringde veterinären igår för att höra om det kunde vara någon biverkning av medicinen men det trodde de inte. Hon har heller ingen feber men verkar som sagt väldigt stressad. Idag, hela förmiddagen har varit likadan. Funderade ett tag om jag skulle våga åka och bada dem och efter mycket funderande och dividerande med mej själv så gjorde vi det. Helt som vanligt är vi jobbade. Tyst, stilla och lugn i passivitet och explosiv när hon jobbade. Åkte hem och konstaterade att något lugnare var hon faktiskt och nu ligger hon lugnt på golvet och sover.

Själv är jag fortfarande trött, trots nattens åtta timmar (!) men tyvärr fick jag en orolig mage men som nu också har lugnat sig. Det var nog ett bra dag att åka och träna lite även om det inte blev helt planerat utan lite flexibelt efter vad som hände.

Hoppas i alla fall på en bättre dag, bättre vecka och bättre månad som kommer, det räcker nu….  Drömma måste man ju få (väntar på besked om deklaration den 7:e så det gäller att drömma på).

Marith

 

Sista april 2019

Ja så var det ånyo en helg att passera. Större helger är faktiskt fortfarande lite knepiga att ta sig förbi. Jag har ju i hela mitt liv haft sällskap på alla helger. Tyvärr är det väl så att när man har det så tänker man inte på att uppskatta det tillräckligt. Jag flyttade direkt ihop med Thord när jag lämnade mitt föräldrahem så i hela mitt 69- åriga liv har jag haft mänskligt sällskap alla stora helger utom det sista 1,5 åren. Säkerligen kommer jag att vänja mej så småningom men det blir lite extra tomt vid större helger.

Påsk firade jag i Skuggarvet hos Ingegerd. Jag åkte på skärtorsdagen och stannade i Bollnäs, Stocksätter, på lunch hos min barndomsvän Lena på vägen ner. Långfredag kom Ulla H med Minna och Ulla S med Koda och efter en mycket god lunch som Ingegerd bjöd på så använde vi eftermiddagen till hundträning. Jättetrevligt! Sedan blev det middag hos Ingegerd. Ulla och Ulla åkte så småningom hem till sej och Ingegerd och jag tillbringade fortsättningen av kvällen med lite småprat. Fanns ju lite tankar att vädra då hon också blev änka för knappt ett år sedan.

Påskafton gjorde vi en långprommenad med diverse apporteringsstopp efter stigarna. Ulli chockade oss då hon höll på att bli överkörd av en bil när hon var ute på en dirigering och inte stannade på signal. Allt gick trots allt bra. Bilisten tvärnitade men fortsatte men mitt hjärta stannade nästan. Ulli hon kom tillbaka och letade reda på apporten och kom i full fart tillbaka som om inget hade hänt. Phuuuu!

Piga, Ulli, Sita och Flisan poserar

Ikväll sitter jag i min lägenhet utan annat sällskap än mina hundar. Ja, det är inte så illa det. Jag skulle nog inte klara livet utan dem så de är guld värda! Vi har varit ute och tränat lite under eftermiddagen med blandat resultat men vädret har varit snällt med oss, se även omslagsbilden.

Flickorna hittade grönbete på Alexisbacken idag. Mums, sa de!

När jag kom hem började jag fundera på vad jag skulle hitta på att äta. Jag har varit noga med att se till att jag ätit något riktigt gott när det är helg. Hittade inget som jag var sugen på i frysen så jag tog och åkte till Gällö för att åtgärda det problemet. På hemvägen spelade de Strövtåg i hembygden med Mando Diao på radion. Då blev det lite mycket… Det är ju en underbart vacker låt men problemet är att  den spelade vi på Thords begravning. Då brast det en stund…

Strövtåg i hembygden med Mando Diao

Nu har jag suttit och försökt minnas allt kul som inträffat på Valborgsmässoafton under åren. Jag kan faktiskt inte komma ihåg några tråkiga minnen, det har oftast varit väldigt positivt och väldigt ofta i sällskap men många andra. Det är ju väldigt bra att det finns så många goda minnen att ta till när det känns lite tungt.

Nåja, allt är ju inte tungt. Som sagt var, var det en mycket trevlig påskhelg som avslutades på annandag påsk med att Lotta och jag hade vår andra träff med två olika gäng som går vår apporteringskurs. Den ena för nybörjare och den andra för de som kommit en bit. Vi kör nybörjarna på förmiddagen och fortsättning på eftermiddagen och när kurserna är klara så avslutar vi dagen med att köra våra egna hundar en stund. Hittills har vi haft tur med vädret, underbart med sol och värme.

På fredag och lördag ska jag och Ulli på kurs för Anita Norrblom genom Mitt Hund Event. Ser verkligen fram mot det. Ska bli riktigt trevligt och jag hoppas också på att få lite fler idéer för träningen av Ulli. Känner att vi har nog gått lite i stå. Det är lite svårt att sortera då hon är lite av varannandag-/varannanövning- hund. Hon blir helt klart hjärntrött ibland, ibland är hon direkt olydig, ibland tar hennes näsa över och det tror jag inte hon är medveten om och ibland är hon en riktig ängel.

Marith

 

Det kanske ljusnar lite…

Huvva vad tiden går. Jag har bokstavligt talat varit insnöad ett tag. Har inte haft varken lust eller ork att ta mej för något annat än i stort sett bara mina promenader med flickorna och deras önskan om aktiviteter. Jag har haft ett stort behov av att ”bara vara”. Det har varit mycket att smälta och det går förstås i vågor och nu har  det varit en vågdal även om jag gjort det jag kunnat för att ha näsan över vattenytan.

Den svåraste  omställningen har nog varit att inte ha min livsparter att bolla tankar med. Även om han under de sista 9 åren inte hade så mycket att tillföra så hjälper det att få ventilera. Jag börjar nu vänja mej så smått, både att vädra tankarna bara med mej själv och att acceptera att jag för första gången i mitt liv bor på egen hand. Det har varit lite tudelat. Skönt att inte ha någon annan att behöva ta hänsyn till samtidigt som det är väldigt tomt.

Bekymmer finns det förstås ändå men ett är i alla fall löst. Jag har äntligen fått tag på en ny (begagad) bil som verkar mycket lovande. Kan bara hålla tummarna för att den håller vad den lovar. Jag väntar på lastgaller och grindar och ”filmning” av rutorna, vilket behövs för mina flickors säkerhet och bekvämlighet. Grindarna och lastgallret kommer förhoppningsvis innan påsk då jag kommer att dra ner till Dalarna några dagar.  Ser verkligen fram mot det. Träffa goda vänner och få lite miljöbyte.

En surdeg som pyr finns kvar från husförsäljningen och en surdeg är löst på ett enkelt sätt. Jag trodde jag skulle få besked om det som ligger kvar och pyr har släkts eller om det fortfarande är risk att det blossar upp men det verkar inte vara så enkelt att svara på. Jag är i och för sig inte orolig för utgången men det är ju alltid en massa besvär som väntar innan det läggs till handlingarna om de vill krångla mera. Jag hoppas förståndet får råda och att jag får besked men det är förstås otänkbart. Det lär ju vara en viss njutning att inte svara.

Ett annat problem som har funnits i många år har jag också lagt till handlingarna nu. Till slut måste jag ju inse att det jag inte kan påverka på något sätt, varken har förmåga eller kunskap att lösa problemet, så måste jag släppa det. I alla fall så mycket som det går. Det är lite tungt att inse att min förmåga och möjlighet inte räcker till för att lösa detta men jag måste vara ärlig mot mej själv också. När det inte räcker med det jag kan ge av mig själv då måste jag säga stopp. Det har jag nu faktiskt gjort.

Jag har vetat väldigt länge att jag för min egen skull måste göra det,  men jag vill ju inte såra någon eller göra någon besviken men till slut insåg jag  att ibland går det bara inte. Simma över engelska kanalen kan man heller inte göra om man inte har kan simma. Tråkigt att göra någon besviken och att inte kunna hjälpa och stötta när man ser att det behövs men har man inte kunskap och möjlighet måste man ge upp till slut.  Når man inte fram gör man mer skada än nytta och då är det bättre att ta ett steg tillbaka vilket jag nu har gjort. Jag hoppas det finns andra sätt att få hjälp.

Lite märkligt att det beslutet har påverkar mej så mycket. Jag har nu i några dagar haft mer energi än jag har haft sammanlagt på de senaste månaderna. Jag har fått en helt annan energi. Andas lättare och mina små ”måsten” blir undanstökade på nolltid. Det är nog bra att verkligen gå in i sig själv och titta, vända och vrida på allt. Känna beslutet att ”så här gör jag”.  Jag känner att detta är det rätta för alla parter.

Lite trassel med Piga har det varit nu. Borttagning av knölar, sytt om ett av såren, löp med förlängd löptid (verkar äntligen vara mer eller mindre slut nu), men nu fick hon en knöl på benet. Fått tips om att det kan vara en stukning men tycker själv att det verkar konstigt då hon bara haltade dagen innan knölen dök upp. Dessutom var Potifar här dagarna innan och han drabbades på precis samma sätt. Samma ben, samma ställe och samma utseende på ”knölen”. Rött och svullet alltså. Idag börjar den försvinna, bara en liten aning kvar och jag hoppas på att det inte blir något ”efterspel”.

Jag har också tagit på mej att hålla två apporteringskurser tillsammans med Lotta Landén. Detta börjar den 22 april, alltså på annandag Påsk. Ser faktiskt fram mot att få något att bita i igen. Hoppas på duktiga, glada deltagare och att de blir nöjda och glad när de kursat färdigt.

I månadsskiftet maj/juni är vi inbjudna till träningsutbyte med ett gäng norskar från Trondheimstrakten. Ska bli riktigt roligt så jag håller tummarna för att hundarna (och även jag själv) får vara friska och kommer iväg som det är tänkt.

Ja som ni ser, det ljusnar! Hoppas det får fortsätta så nu.

Marith

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Framtidsplaner är fortfarande på väntelistan…

Ja så är det. Jag trodde inte i min vildaste fantasi att problem och huvudbry från mitt ”gamla” liv inte skulle vara över vid det här laget. Tji vad man kan bedra sig. För det första så är det ju inte klart med hur stor skatt det blir på reavinsten vid husförsäljningen. Den ska deklareras i februari enligt uppgift. Jag hade förstås trott att det gör man direkt så man blev av med alla funderingar. Fel av mej!

Sedan ligger en surdeg från köparna och jäser men det återkommer jag till när allt har jäst färdigt. Alla, både de som har erfarenhet av liknande och andra säger att jag har absolut inget att ens fundera över. Så känner jag själv också men säker kan man ju aldrig vara. Återkommer senare om det!

Jag har i alla fall tagit av mej  min vigselring i dag och för att det inte ska kännas så tomt så har jag faktiskt investerat i en ny ring.

Inte för att glömma men det är dags att på nåt sätt gå vidare. Idag är det precis 1,5 år sedan Thord lämnade oss och glömd blir han inte, varken med eller utan ring. Många minnen finns att plocka fram och jag hoppas han har det bra där han nu är.

Letande efter en ny bil fortsätter. Svårare än jag någonsin trodde att det skulle vara. Suck! Ingen i siktet ännu så länge.

Ulli har börjat löpa och är hur ”mattesjuk” som helst. Av alla tikar som funnits i mitt hem så har jag aldrig haft någon som varit så påverkad som lilla Ulli.

Ringde förra måndagen till Ejra  för att boka tid för Pigas operation. Jag ville också ha pris på den och de skulle återkomma. Har fortfarande inte hört något så det kanske är en fingervisning att jag ska strunta i det.

Igår morse, när jag kom ur sängen lite tidigare än jag brukade så tänkte jag: ”Vad bra, nu kanske jag får lite gjort idag”. Sedan kom jag på… vad ska jag göra då? Nu, för första gången på många, många år så har jag inget som ligger på. Jag kan ju egentligen göra precis som jag vill. Frågan är: Vad vill jag då? Ja inte vet jag. Jag har ju lite svårt att börja planera för något så länge som det finns saker som jag inte kan påverka men som kanske kommer att påverka mitt liv, alltså det jag sa i början av denna uppdatering. Livet är inte så lätt i alla fall även om saker och ting inte ligger på. Hoppas bara att jag når till den punkten då det är bara att andas, njuta och leva.

Jag är i alla fall glad att jag har mina ”flickor” som får mej att röra på mej och får frisk luft varje dag  och håller mej sällskap i vått och torrt. De är värda sin vikt i guld, älsklingarna! 😀

Marith

En resa till solen…

Äntligen var det dags för mej och min bästis från uppväxtåren, Lena Nordström, att göra slag i saken och åka till sol och bad och fly allt julstök för en gångs skull. Vi skulle flyga från Frösön (undanber mej synpunkter på miljö-/klimataspekten tack) så hon kom upp redan på måndag. Vi inledde ”semestern” (hon är också pensionär) med att äta god mat och förbereda oss på vad som komma skulle. Fick också lite brått att färdigställa och dela ut julklappar till nära och kära innan vi skulle åka.

Tisdag eftermiddag började jag se över vad jag skulle ha med och packade reasväskan. Så småningom, efter att ha provat lite kläder som jag inte haft på länge, så blev väskan fylld. Vägde både handbagaget och resväskan och det var god marginal… Vi skulle ju vara borta bara en vecka men man vill ju vara säker på alla eventualliteter. 😀

Den 19:e, onsdag morgon, klockan halv 5 ringde väckarklockan. Mata och rasta hundar, göra sig resklar och packa det sista, inklusive en termos med kaffe och en riktig skinkmacka som vi åt på väg till Hissmofors. Där skulle vi lämna hundarna och bilen. Maud skjutsade oss till flygplatsen på väg till sitt jobb.

Väl framme vid flygplatsen, faktiskt i god tid, så letade vi oss fram och lämnade in resväskorna och fick våra boardingkort. Sedan var det dags för säkerhetskontrollen. Naturligtvis blev det ett himla liv när jag gick genom bågen. Sedan fick jag stå som Lasse Åberg, ”jag kan flyga, jag kan flyga” medan de skannade av hela mej inklusive fötterna.  Det var förstås min opererade höft som gav utslag.

Nåja, vi kom igenom och gick och satte oss bredvid ”vår” gate, nr 5 med utsikt över landnings-/startbanorna.

Helt plötsligt så började allt folk att gå bort mot gate 2 och 3 och det blev alldeles tomt där vi satt. Vad är det frågan om? Lena ropade på en karl som gick förbi och frågade vart de skulle. Las Palmas, svarade han. Vad står det på lappen, frågade Lena. Gate 5 men det är ändrat till 2 och 3 svarade han. Phuuu! Det var på håret att vi inte skulle komma iväg. Vet inte varför vi inte fått den upplysningen men det kanske stod på någon tavla någonstans som vi hade missat.

Väl på planet så fick vi sitta på raden framför nödutgången. Detta innebar att våra säten inte gick att vicka bakåt. Dessutom hade mitt säte en knöl så det var svårt att över huvud taget sitta. Tog huvudkudden och lade på sätet efter halva resan och då gick det bättre om än inte bra.

Rak i ryggen som en fura, fick vi sitta. Frukost serverades och vi förfriskade oss lite. Man måste ju börja vänja sig i tid. 😀

Vi närmar oss resmålet på Gran Canaria

Allt gick bra och vi fick våra väskor rätt snabbt och tog oss ut till rätt buss som skulle skjutsa oss till Riviera dela de Cura, hotell Riviera Marina. Omväxlande vyer på vägen dit, både kargt och prunkande på vissa ställen.

Bra musik på vägen till hotellet

När vi kom fram till hotellet och hade checkat in och packat upp besökte vi poolen. Sol… ljuva sol! Bubbelpool fanns det också, även om man skulle önska lite mera bubblor…

Bubbelpoolen invigdes redan första dagen

På 3:e våningen bakom palmen låg vårt rum.

Utsikten kunde vi inte klaga på varken på dagen …

… eller kvällen

Tredje dagen ”tog vi ledigt” från solandet” och åkte  in till Poerto Rico och shoppade lite. Vi tog en taxi både dit och hem. Varmt var det förstås men vi gick mest ut och in i lite butiker. Jag ville ha lite ”hundvaktarpresenter” med mej hem och hittade också en riktigt fin handväska till en mycket billig penning, en liten julklapp till mej själv. Min gamla, hade lagom till resan, gått sönder. Beställde en ny på nätet som jag fick på måndag innan resan. Tyvärr gick den också sönder vid första användningen så den fick jag reklamera.

På julafton var det väldigt lugnt. Ingen sol alls så inget häng vid poolen i solen. Dessutom var det ganska mycket vind så det var inte lockande att ta en simtur i poolen heller. Lena hade sovit dåligt och mådde inte riktigt bra så hon tog sig en tupplur på förmiddagen. Jag passade på att utforska strandpromenaden, den del vi inte kunde se från hotellet.  Det blev en besvikelse måste jag säga. Gick bara några hundra meter och sedan såg det ut så här:

Slutet på strandpromenaden (ber om ursäkt för det skakiga slutet)

Dessutom stod den en skylt som sa att man gick där på egen risk då det fanns risk för ras från berget.

Även vid middagen var det lugnt. Ingen speciell mat och inga utsmyckningar. Baren stängde också tidigt, redan vid 21 så det var lite avslaget. Lena och jag hade lite jul på balkongen. Hon hade köpt både godis och Procecco på flyget på resan ner.

Juldagen blev det däremot en riktigt härlig dag. Solen tittade fram igen och vinden hade lagt sig. När vi gick in i matsalen på kvällen möttes vi av kypare som serverade champagne och som också senare serverade vin till maten. I vanliga fall fick vi själva ta för oss (ja vi hade all inklusive). Maten gick inte av för hackor även om det ju inte liknade våra julbord men jösses vilket utval och vilka delikatesser. Själv fastnade jag mest för detta:

Det fanns så mycket så det rymdes inte på ett foto. Det var räkor, kräftor, krabba, ostron, lax med massa tillbehör och ursnygga utsmyckningar gjorda av is och olika meloner och pumpor och andra grönsaker. Detta var en liten del av allt som serverades så det gick då ingen nöd på oss. Ett mycket annorlunda men utsökt julbord.

Då jag inte hade mina hundar att gå mina skogsrundor med fick jag försöka hitta andra sätt att motionera. Jag tog alltid trapporna när vi skulle ner till matsalen eller ut till poolen. Många trappsteg blev det under en dag.

Många trappsteg blev det. 8 trappsteg på varje och två trappor till varje våning. Matsalen låg i ”källaren” och dit gick vi tre gånger om dagen.

Dessutom tog jag simturer i poolen flera gånger om dagen. Så gudomligt skönt sätt att röra på sig.  Jag fick faktiskt ont i handlederna efter första dagen men jag kände att det bara var träningsvärk som släppte när jag hade tagit andra dagens första simtur.

Rätt trevligt rum hade vi men tyvärr glömde jag ta ett foto. Det som var lite udda var att tvättställ, dusch och toalett var placerade mellan TV-rummet och sovrummet och det var öppen planlösning. En liten skärmvägg med en glasdörr till toaletten och frostat glas till två tredjedelar av duschen som vätte mot sovrummet. En liten balkong med ett bord och två stolar och en torkanordning för handdukar och badkläder fanns också. Även ett kylskåp där man varje morgon fyllde på med två flaskor vatten.

På kvällarna var det olika uppträdanden i baren:

Uppträdande den 23 december

Som sagt var, vi hade all inklusive så det var fria drinkar, undantaget några specialare. Irish coffe var en som vi fick betala själva.

När jag upptäckte att det fanns så kunde jag inte låta bli att bjuda Lena och mej själv på en sådan.

En dag var det modeuppvisning av strandkläder ute vid poolen. Många snygga plagg fanns det men tyvärr var det då snart slut på semestern så det kändes onödigt att köpa något men nog var det frestande.

Modevisning

Till slut nådde vi förstås hemresedagen. Morgonens och semesterns sista vy från balkongen blev denna….

En härlig och välbehövlig semesterresa var till ända. Nu återstod bara hemresan. Kändes på sätt och vis skönt. Blev nog ganska lagom att vara borta en vecka. Vi hann återkoppla och fylla i det viktigaste som hänt oss under de år vi inte har haft kontakt. Vi kunde också vädra de mesta som vi går och grunnar på då allt kändes som när vi var unga. Skönt med någon som man kan både berätta och säga vad som helst till och veta att det stannar där.

Visst inser jag också att vi båda har utvecklats lite åt olika håll. Intressena är kanske inte längre lika och jag kände att jag sjävl har nog förändrats av det livet gett mej. Jag var kanske mer något av en följare när jag växte upp. Nu står jag nog mer stadigt på mina egna ben. Jag hoppas att jag är följsam nu också men jag står upp för vad jag tycker och tänker på ett annat sätt än jag gjorde under uppväxten. Kanske det kallas för att mogna?

Det är nog i alla fall väldigt nyttigt att ”återförenas” och  ”återuppleva” tillsammans med en bästis från förr. Känns som jag har lärt mej mycket om mej själv (på gott och ont) under den här veckan. Många skratt och mycket nostalgi blev det ju också. Vi var rätt påhittiga när vi var unga så det fanns mycket att skratta gott åt och ibland nästan ta fram skämskudden. 😀

Jag gruvade mej lite för hemresan… eller rättare sagt säkerhetskontrollen. Inte så kul att stå där och bli genomsökt när larmet går men det gick oväntat bra då denna kontroll inte upptäckte min utbytta höft (bättre säkerhetskontroll i Sverige kanske). Lite strul att hitta till rätt gate blev det. Flygplatsen är betydligt större än den på lilla Frösön men vi kom med även på hemresan.

Nu fick vi sitta vid nödutgången så förutom att vi kunde vicka ryggstödet bakåt så hade vi bättre utrymme för fötterna. Dock var restriktionen för att vi skulle få sitta där att vi var vid fullt förstånd, inte full och inte rörelsehindrad. Ansvarade också för att öppna nödutgången och assistera kabinpersonalen vid evakuering om något skulle hända.

Maud skulle hämta oss vid flygplatsen klockan 22 men vi landade redan halv tio och väskorna kom snabbt så vi fick vänta lite innan hon kom. Tack och lov var det plusgrader även hemma så köldchocken blev inte så stor. Vi åt en skinkstut och drack lite julmust hos Maud innan vi packade in hundar och väskor i Lenas bil (min stod hemma obrukbar sedan den 15 december). Vi var väl hemma runt midnatt och Lena gick och lade sig med det samma. Hon skulle åka hem till sej på morgonen,

Själv kunde jag inte hålla mej så jag satte mej och öppnade julklappshögen som väntat på mej. Många och mycket fina julklappar fick jag, nästan så jag skämdes. Tack alla berörda för dem och tack till familjen Barkar för hundvakten. Utan er har det ju inte blivit någon resa. Tusen tack även till Lena som stod ut med sin ”barndomsbästis” i nästan 10 dagar! Kram till er alla!

Sista fotot från resan och som ni ser så ser vi ju ut att vara vänner fortfarande. 😀

Marith

 

Nytt år på gång!

Ja nu är det ett nytt år på gång igen. Då ska man väl summera det gamla? Eftersom jag vakar in det i ensamt majestät idag så tänkte jag det är lämpligt just nu ikväll. Jag såg på TV idag att för att man ska lära sig något av det man upplevt så ska man börja med det dåliga/tråkiga och sluta med det som varit bra. Då har man möjlighet att förändra!

Ja året har ju varit blandade karameller, både bra och dåligt men vi börjar väl med snöeländet. Det snöade i stort sett konstant i tre månader. Var så less på att skotta och att inte ha någonstans att göra av det. Det var det som fick mej att definitivt bestämma mej för att göra uppbrott och sälja mitt hus. I och för sig kändes det också som ett oöverstigligt hinder då det innebar att jag fick säga farväl, inte bara till huset som jag bott i sedan 1978, alltså största delen av mitt liv. Jag fick ju säga farväl till väldigt många saker som jag köpt och fått under alla dessa år. Dessutom var det ju dags att återigen rota i det som tillhört Thord.

Så otroligt jobbigt! Har nog aldrig känt mej i så stort behov av stöd, hjälp och tröst som då. Som tur var fick jag ta del av alla tre sakerna men jag fick också veta att jag var en rutten människa som gjort det mesta fel. Det tog förstås väldigt hårt och djupt och fick mej ytterligare ur balans ett tag men som de flesta som känner mej vet, så är jag envis som synden och har kunnat resa mej från det mesta. Så också även denna gång och då bestämde jag mej för att jag ska stänga dörren till alla energitjuvar. Det hjälper inte att försöka ignorera, titta bort, hålla käften. Bättre att inte utsätta sig för det man ändå inte kan påverka. Missnöjet finns nog hur man än gör så varför anstränga sig?

Mycket strul, bakslag, oväntade kostnader, you name it, dök upp innan huset var sålt och alla saker sorterade, skickade på ”tippen” eller till auktionsbyrån (som egentligen gav väldigt lite) och resterande flyttat till mitt nya boende. Det blev en 4-rumslägenhet som jag fick tag på, bara 200 meter ”hemifrån”.

Drömhuset som försvann:

Strul innan jag kom på plats där också. Fick bo i husbil en vecka då lägenheten lämnats i förfärligt skick så hyresvärdarna  måste få tid att fixa till den…. Vilket inte blev så lyckat som jag trodde.

Bilen har strulat i omgångar, bärgning två gånger hitintills, kan bli en gång till då den står igen just nu. Ulli har haltat och både röntgats och CT-undersökts men inte fått klarhet i vad orsaken är. Hon kan fortfarande bli hjärntrött ibland, märktes bl a nu när hon och Piga var hos Maud och hennes familj en vecka vid jul. Bättre är det men inte helt bra. Veterinären har uppdagat några tumörer som Piga ska operera bort efter helgerna (om jag får igång bilen igen så jag tar mej någonstans).  Upptäcktes när hon måste till veterinären för problem med analsäckarna.

Detta summerar väl det mesta av det negativa tror jag. Små förtretligheter är mera regel än undantag så det är mycket som jag inte tar upp, då blev det nog en hel bok. Om jag summerar det negativa så är det ju ett ganska svart år på alla fronter. Hade en förhoppning om att fjolårets otur och tråkigheter skulle förbytas till ett ljusare, bättre år i år. Tänk så fel man kan ha (har jag för det mesta)…

Det positiva, som det fanns en hel del av, var ju bl a att upptäcka vad många snälla, hjälpsamma släktingar, vänner och grannar jag har. Helt otroligt! Min syster och svåger, May och Bosse och min bror och svägerska, Sune och Lull, har både hjälpt mej att få sakerna till tippen och hälften av det som skulle hit till nya stället. De har även  hjälpt mej bära in det som fanns på plats när det äntligen blev dags för inflyttning. May hjälpte mej också att börja röja. Hon kom och stannade ett par dygn så vi fick både umgås och rensa och sortera Thords reservdelslager. Det var det som vi började med och som kändes svårast att ta tag i.

Maud, Lars, Emelie och hennes kompis Linn och Andreas hjälp mej att flytta det som skulle till lägenheten till det förråd som jag fick mej tilldelat här.  Maud, Lars, Emelie och Andreas har också hjälpt mej att rensa och sortera både i uthusen och inomhus. Emelie har också skurat baracken med tillhörande hundhus och det gamla hundhuset. Andreas och Maud hjälpte till att kratta de mesta av gården. Göran och Ann-Sofie hjälpte till en dag i garaget och Kent Göransson hjälpte mej med att fixa en hel del på huset så det blev presentabelt. Även några grannar och vänner har också ställt upp när det krisat. Helt otroligt så snällt. Om någon av er läser detta ska ni veta att jag är så oerhört tacksam för alla hjälp och omtanke. Jag kan inte tacka er nog! Utan er har jag aldrig fixat detta.

Maud ska förstås ha en extra ros! Hon har hjälpt mej med att möblera, sätta upp hyllor, krokar och har även tapetserat fondväggar och tack vare det så är mitt hem numera rätt okey. Trivs i både matrum, sovrum och vardagsrum.

Ett exempel, fondväggen i vardagsrummet som blev helt annorlunda jämfört med de helvita väggarna som fanns när jag flyttade in.

Det övriga kämpar jag med att hitta trivsel i och små förbättringar blir det lite allt eftersom. Senast idag, nyårsafton, kom ena hyresvärden och tog lite mått. Jag ska få en ny bänkskiva i köket och ryggen på den öppna trappen ska spikas igen. Även badrumsdörren skulle han fixa nu på onsdag. Det var meningen idag men någon hade tagit bänkskivan som han gjort i ordning och han var dessutom försenad, kom inte förrän klockan fem…

Nu i slutet av året känns det lite bättre. Jag hade tydligen, trots allt, varit snäll ändå enligt tomten. Många klappar blev det. Jag har dessutom haft en veckas solsemester på Kanarieöarna tillsammans med min bästis från uppväxtåren. Vi var ifrån varandra i nästan 50 år men har nu förnyad kontakt och det känns som det var i går som våra vägar skildes för ”ett tag”. 😀 Om denna semesterresa kommer nästa uppdatering att handla om. Nog för idag!

Önskar er alla Ett Riktigt Gott Nytt År!

Marith

 

 

Men nu är det väl dags….

Ja nog är det dags att uppdatera bloggen allt. Som ni kanske förstått så har jag varit strängt upptagen med att flytta ut och att flytta in. Inget har gått på räls men nu sitter jag i alla fall i min hyrda lägenhet nere på byn i Fjällsta efter många om och men.

Det blev en hektiskt sista vecka i september. Maud, Lars, Andreas, Emelie och hennes kompis Linn hjälpte mej att flytta allt som var packat ner till förrådet som tillhör lägenheten. Det tog hela helgen och vi var igång från tidig lördag morgon. Alla utom Lars kom redan på fredag kväll och Lars kom med den hyrda släpvagnen med kåpa och som man kunde gå in i, på lördag morgon. Emelie och Linn packade ner allt porslin i köket medan vi andra packade släpvagnen i omgångar och åkte ner till förrådet. Många vändor blev det och förrådet blev pin packat fullt och ändå var tvättstugan, halva köket och hallen  kvar att packa och ställa uthuset för förvaring tills jag fick flytta in i lägenheten.

Det var också grejor kvar som auktionsfirman skulle titta på och ta med det som de trodde gick att sälja. Det som sedan blev kvar var jag tvungen att stuva in i garaget. Tunga saker var det och jag fick hjälp av en snäll vän att flytta det mesta men sedan var det två tunga grejer kvar som det blev lite panik inför. Efter ett rop på hjälp på Facebook som inte gav resultat ringde jag till en granne nere på byn för att höra om han hade nåt tips om någon jag kunde fråga. Jag kommer och tar med mej en person till sa han, ängeln. Tack Rickard om du läser detta! Det finns faktiskt änglar, blev lite panik där en stund kan jag säga.

Trött så in i bängen så gav jag upp vid 11-tiden. Upp klockan 6 och började röja det sista. Städfirman skulle komma vid 9… de första kom redan klockan 8. Det blev jäktigt värre för att få undan så de kunde städa för klockan 9 var de 5 man  (ja det var män… eller rättare sagt killar allihop). De började på de rum som var urplockade och vid halv 12 tog de lunch…. då äntligen fick jag min frukost. Allt löste sig men jösses vad trött jag var.

Torsdag kom May och Bosse och hjälpte mej att frakta bort allt som inte auktionsfirman tog med sig och som jag inte skulle ha kvar. Två vändor till ”tippen” blev det. Bodde på Hilton och pustade ut under fredag till söndag. På måndag den 1 oktober ställde jag om pannan i huset till el och gick runt och gjorde en sista koll och låste dörren …  för sista gången efter nästan exakt 40 år (den 12 oktober).

Dörren låses

Sedan åkte jag till Maud för nu skulle jag bo i deras husvagn en vecka. Hyresgästerna som flyttat ut hade nämligen förstört en massa så de skulle renovera under veckan som kom. Jag blev riktigt bortskämd under veckan. Middag serverades varje kväll och god mat var det också.

På tisdagen åkte jag in till Östersund för att skriva kontrakt och få betalt för huset. Det hade också blivit riktigt kallt så jag blev tvungen att köpa mej en vinterjacka för allt sånt var nerpackat och riktigt var hade jag ingen aning om dessutom fanns det i Fjällsta. Jag passade också på att åka till Karin Bysell under veckan för att fa välbehövlig massage. Så skönt!

På måndag morgon var det så dags att flytta in. Blev en anning besviken då det var ett hastverk. Bättre än innan men…. Till glädjeämnena var att jag fick en ny spis med två ugnar, den nedre var varmluft. Dessutom var det ett nytt kylskåp men den gamla frysen var kvar och det är olika höjd…  Toadörren var reparerad på ena sidan, inte speciellt vackert och inte på insidan (fick höra i dag att de kanske byter den till en annan dörr som är hel men också begagnad och måste målas om). Mina syskon May och Sune med respektive, Bosse och Lull, hjälpte mej flytta hit allt som var kvar uppe vid huset och flytta in möblerna från förrådet. Det tog hela dagen….

Jag har beställt en del nya möbler och de flesta kommer faktiskt i morgon. Maud ska tapetsera i vardagsrummet, matrummet och sovrummet och vi träffades och valde tapeter förra veckan. Om några veckor har jag kanske det mesta på plats och kan börja ”pynta” och göra det lite hemtrevligare. Tog några foton idag och förhoppningsvis så ser det lite annorlunda ut när jag uppdaterar om ett par veckor.

En lite titt i min nya lya….

Blivande gästrum/gym, är egentligen större än det ser ut på fotot

Från gästrummet… de två hallarna och trappan upp till kök/matrum och vardagsrum

Kontor/gästrum/diverserum. Kläderna ska in i garderoben som kommer i morgon

Sovrummet (garderob, ny säng och fondtapet saknas)

Matrummet, ska tapetseras och en hylla sättas upp

Det minimalistiska köket. Stoooor skillnad mot det drömkök som jag fick njuta av under ett par år

Diskbänk med en säger en ho!

Vardagsrum, Tv-bänk istället för skänk, ny TV och fondtapet saknas

Fåtöljer, min längst in, Ulli och Piga turas om att ligga i den andra och i soffa…

Även utomhus ser det en aning annorlunda ut. Kyrkan och gatlyset gör att det faktiskt ser lite mysigt ut i mörkret.

Marith

Frustration!

Frustrationen har krupit på mej undan för undan den sista veckan. Allt tar tid, inga besked, mycket att komma ihåg som ska göras och gör jag det innan jag vet vart jag tar vägen så får jag bara göra det igen. Vissa saker är det uppsägningstid men det går inte säga upp förrän jag vet min nya adress…

Jag vet inte om det är det som gör att frustrationen fullkomligt förlamar mej eller om det är att verkligheten kommer ikapp nu när jag packar ner resterna av mitt liv i bruna papplådor. Kanske är det gårdagens ettårsdag av Thords begravning som också bidrar?  I vilket fall som helst har det varit den värsta dagen på mycket länge. Har otroligt mycket att göra både inför flytten och innan de nya ägarna kommer på besök på lördag för att gå igenom skötseln av saker och ting. Har förvarnat att det kommer att vara stökigt men det måste ju vara måtta på det också.

Jag var och tittade på lägenheten i tisdags efter att jag varit hos veterinären med Ulli (även på ”hundfronten” är det alltså en del krångel). Det fanns ju en del som jag tycker måste fixas om jag ska kunna hyra lägenheten jag tittade på, permanent. Ringde och pratade med hyresvärden om det och han bad mej skicka en lista till hans kompanjon (som har byggfirma också). Gjorde så och vill förstås höra om det är något de tänker åtgärda. Har inte hört något svar ännu så nu funderar jag på lite andra alternativ. Kan man inte svara så lär man  ju inte göra något heller.

Nä denna dag har verkligen varit tung. Känns som jag har blivit tvungen att kliva in igen istället för att stå utanför och titta på eländet som jag nu gjort under en längre tid. Det känns som jag varken har ork, vilja eller någon kämpaglöd kvar faktiskt. Det här känns övermäktigt. Har kämpat mej igenom många sorger och bekymmer och problem som sett ut omöjliga att lösa men nu känns det faktiskt som jag nått vägs ände,

Den här känslan har jag haft en gång tidigare i mitt liv. Då bäddade jag ner mej och sov i stort sett i tre dagar. Räddningen blev nog att familjen reagerade och det blev en lösning på det problemet. Jag hade jobbat som dagmamma innan vi flyttade hit och här började jag jobba deltid på posten efter en tid. Så småningom blev jag arbetslös och började därför på AMU, som det då hette, på Frösön. Jag åkte tidigt på morgonen och kom hem sent när resten av familjen redan var hemma. Jag hade ju skämt bort alla med att göra allting här hemma medan jag var dagmamma/jobbade deltid, men nu hade jag ju mer än full dag då jag även hade läxor att klara av.

Alla satt i köket (kändes det som i alla fall) och väntade på mej och frågade ”vad blir det för mat?” Alla höll på med sitt medan jag lagade mat, handlade, städade, tvättade m m. Inte konstigt att man bröt ihop kanske. Nåja, allt ordnade till sig. Efter ett familjerådslag tog  övriga familjen sitt ansvar och jag kom på fötter igen. Sysslorna delades upp  och livet blev lättare.

Min situation idag är ju totalt annorlunda och det enda jag har att tänka på är mej själv men det hjälper faktiskt inte. Jag vet faktiskt inte hur jag ska lösa alla problem och reda ut alla frågor och hinna med att göra allt som måste göras så allt låser sig. Har inte fått  något gjort idag, handlingsförlamad i både kropp och själ.  Hoppas verkligen det blir en bättre dag i morgon annars vet jag inte vart detta tar vägen. Flyttbilen för nya ägarna kommer hit den 1 oktober. Den 25 september kommer städpatrullen för de kunde inte komma senare. Den 23 eller 24 september kommer auktionsfirman och hämtar det som jag inte ska ha kvar men som går att sälja. Helgen 21-22 kommer Maud och hjälper mej flytta mina saker, vart står fortfarande skrivet i stjärnorna. Det innebär också att jag och mina ”flickor” också måste flytta ut den helgen. Vart vi ska ta vägen, oavsett om det blir lägenheten som det är inflyttning  tidigast den 1 oktober eller något annat, har jag ingen klar bild av ännu.

Är det någon som känner att de vill byta med mej så accepterar jag nästan vilka bud som helst.

Marith

Att stå på sidan av och titta på…

Ja, så gör jag just nu för att behålla mitt förstånd. Jag tror ingen som inte själv har varit i den situation som jag är i just nu, förstår känslan som uppkommer när man konstaterar:

1: Om 3 veckor ska mitt hem var tömt på alla mina ägodelar

2: Om 3 veckor måste jag veta vart jag ska ta vägen

3: Om 3 veckor ska jag ha kontaktat och sagt upp alla åtaganden, abonnemang etc som har med mitt hus att göra

4: Om 3 veckor ska jag ha packat alla mina saker

5: Om 3 veckor ska jag ha organiserat flytt av alla mina saker (om jag vet vart de ska alltså, annars blir det tufft)

6: Om 3 veckor ska jag säga farväl till 40 års boende, trivsel, grannar och allt annat som hör till.

DÄRFÖR har jag hittat ett sätt att kunna hantera allt detta. Jag har helt enkelt valt att kliva ur och stå bredvid och titta på. Detta handlar inte om mej, jag bara titta på och låter mitt andra jag sköta ruljangsen. Detta garanterar att jag behåller mitt förstånd.

Jag har under tiden sedan sist jag uppdaterade bloggen, varit och tittat på potentiella bostäder. Hittills har inget känts rätt på något sätt. I förrgår fick jag ett besked om att det ställe som jag ev kunnat tänka mej inte kommer att hyras ut.

I fredags kom Maud, Lars, Andreas och Sara hit och höll mig sällskap på ett årsdagen av Thords frånfälle. Det blev en riktigt skön och trevlig kväll och jag konstaterar att nu har jag passerat alla högtidsdagar och andra dagar som är speciella under ett helt år utan Thord. Känns skönt att ha klarat av det och fortfarande har hopp om att livet går vidare. Jag fick också hjälp igår med lite pyssel med pannan och nu har den, peppar, peppar, fungerat under ett helt dygn utan intermezzo. Hoppas bara att det får fortsätta så.

Idag vaknade jag med en positiv känsla och man kan ju inte annat när man har två så härliga vänner som Ulli och Piga. Vakar man på morgonen och blir så här uppvaktad kan man väl inte vara på dåligt humör?

Vi hade också lovat delta i Jämt(!)samträningsgruppens träning i Ismundsundet. En riktigt härlig dag, med sol och värme och lugna och duktiga hundar. Elva hundar med nio förare jobbade med långa dirigeringar och markeringar.

I kväll fick jag tips på en eventuell lägenhet i Sösjö och det blev bestämt att jag skulle komma dit och titta i morgon eftermiddag. Hoppas det är något som blir bra. Finns ju förutsättningar då jag redan känner hyresvärden men vi får väl se hur det går efter morgondagen. Kan ju i alla fall säga så här, finns bättre hopp i kväll än det gjorde i morse….

Nu säger månen och jag god natt (även om inte John Blund förväntans komma på ännu några timmar)!

Marith

En sten föll från axlarna men klump i magen, handfallen och allmänt okoncentrerad

Ja så är det just nu. Enligt mäklaren är nu kontraktet underskrivet av de blivande ägarna till Fjällsta 1:22. Inflyttning blir den 1 oktober! Alltså föll en sten från mina axlar. Ingen snöskottning och pelletseldning kommande vinter alltså. Resterande i rubriken beror helt enkelt på att jag inte vet vart jag ska bo???? Har just nu kanske ett erbjudande på gång men det vet jag inte förrän nästa vecka och eftersom jag inte heller har sett det så är det mycket oklart. Inte ens om hyran och villkoren är överkomliga vet jag, så det känns lite onödigt spännande.

Detta gör att det är svårt att veta hur jag ska packa. Ska jag packa för att flytta eller packa för att förvara och hitta ett tillfälligt boende? Det förstnämnda är att föredra då jag inte har tänkt att hålla på och flytta runt och då vet vad jag ska behålla av mitt gamla liv. Det gör också att jag inte vill ”ta vad som helst” bara för att hitta någonstans att bo. Då väntar jag hellre men det har sina nackdelar. Vad packar man för ett tillfälligt boende? Vad kommer jag att behöva? Hur länge blir det bara tillfälligt?

Det är dock svårt att få ändan ur vagnen trots att tiden är knapp. Allt måste också passa ihop. Den 1 oktober är en måndag. Det innebär att städfirman säkert vill börja senast torsdag. Om jag ska bo tillfälligt först innan jag flyttar på ”riktigt” måste jag  sälja möblerna då jag ändå inte vet vad som kommer att få plats för mitt nya boende. Det innebär i sin tur att auktionsfirman får ta alla möbler som de tror går sälja och resterande måste jag ha hjälp att skjutsa på tippen. Tippen är öppen torsdagar! Alltså måste de hämta redan veckan innan, före torsdagen och jag måste hittat ett tillfälligt boende så jag har någonstans att sova. Är det konstigt att klumpen i magen växer och jag känner mej handfallen?

Till råga på allt så ska det ju jävlas ända in i det sista. Jag får inte pelletsbrännaren att fungera som den ska. Har i sommar bara kört på el då det bara är varmvatten som behövts. Jag har bytt det som jag tror går att byta men utan resultat. Fick kontakt (via sms och foton) med en person i går som visst ska vara klurig men han gav upp efter ett tag då alla förslag han kom med redan var genomförda så till slut sa han att han inte hade tid längre. Suck!

Trots att jag skulle vara glad och uppåt just nu så känns det inte riktigt så. Kanske är det för att vi närmar oss årsdagen som det känns lite extra tungt just nu. Vi flyttade hit den 29 september så i nästan 39 år bodde vi här tillsammans, Thord och jag. Han dog den sista augusti så det var 29 dagar som fattades. Själv blir det ju ganska precis 40 år (plus en dag), då jag ska vara utflyttad den 1 oktober. En omvälvande tid kan man väl säga.

Försöker samla lite goda minnen härifrån medan jag kan. Månen som säger god natt bakom grannens hus t ex:

… eller Torsängsviken som jag ser varje dag på Pigas, Ullis och min skogsrunda…

… eller stigen  i skogen bakom logen  

Försöker i alla fall att se fram mot ett nytt blad att lägga till mina ”memoarer” när jag åter igen har landat. Vad nu det har att bjuda på…

Marith