Att ha något att se fram emot…

Man säger ju att för att orka med livets alla besvärligheter så måste man ha något att se fram emot. Kanske därför det har varit riktigt tunga dagar ett tag nu. Jag hade tänkt att försöka sälja huset innan vintern kommer men har fått tänka om. Hindren är alltför stora för att jag säkert ska hinna fixa allt. Denna insikt kom när jag summerade vad vi hann göra när May och Bosse var här och hjälpte mej. Jag har ju bara ”skummat lite på ytan” så det är ofantligt mycket kvar att göra. Mycket av det kommer jag definitivt inte att klara själv då det behövs mannakraft men jag tycker det är väldigt jobbigt att ständigt be om hjälp. Känns som jag sitter i en rävsax just nu.

Insikten om allt som måste göras tog musten ur mej. Vet inte riktigt vad jag ska börja med, vad är viktigast, hur ska det göras… Då blev det några dagar då jag inte gjorde något alls. Snälla Kent var i alla fall hit och fixade en stolpe till trappan upp till altanen. Den gamla höll på att ruttna men nu är det fräscht igen. Min snälla  granne hjäpte mej med pelletsen som tog slut i måndags. Ja, jag säger då det… tur att det finns så snälla människor runt mej annars har detta inte gått över huvud taget.

Idag kom äntligen sista papperet så jag kan lämna in allt till Mårten som ska fixa bouppteckningen. Hoppas det inte dyker upp några överraskningar men det skulle inte förvåna mej alls. Kanske blir tvungen att sälja så fort som möjligt trots allt. Jag har ju bråkat med en person som tog 700,- för att skrota vår gamla volvo förra året. Han var hit och hämtade den i augusti i fjol men den är fortfarande inte skrotad. Lite märkligt att Thord, som inte längre finns med oss, är ägare till en bil som vi betalat för att få skrotad för ett år sedan. Precis som om jag inte har bättre för mej än att bråka om sådan också. Har i alla fall fått svar från honom idag så vi får väl se hur det blir. Fixas det inte kommer jag faktiskt att anmäla för bedrägeri!

I söndagskväll fick jag oväntat besök av Kerstin och Johan. Alltid trevligt med besökare och särskilt när det änder alldeles oväntat. Idag fick jag besök från Norge. Arne hade ärenden till Östersund och fick reda på att Thord har lämnat oss. Han slog en signal först och kom sedan ner och fikade och stannade och pratade en stund. Trevligt avbrott det också. 😀

Sömnen är lite varierad. En del nätter går det bra att somna och att somna om när jag vaknar. Brukar bli minst två gånger per natt men jag brukar kunna nå upp till ca sju timmar totalt. I natt var det inte en sådan natt. Blev nog kanske fyra timmar så det var lite tungt att stiga upp ur sängen. Tack och lov så var det bättre väder idag. Solen sken och morgonrundan gav en riktig energikick.

Det är tur att det är så fina färger på hösten!

Än har inte fåglarna rensat alla bär på rönnbärsträden. Just detta träd har inte kommit i sin krafts dagar ännu men … liten men naggande god.

Jag tror t o m flickorna tyckte att det var lite ljuvligt idag.

Jag fick så pass stor energikick att jag bestämde mej för att putsa lite fönster. Började med de som såg sämst ut (hundrummet och  köket) får väl se om det blir någon fortsättning. Bävar för att se om kroppen kommer att protestera eller om det blev lagom dos. Har haft mycket värk och fönsterputsning brukar göra det etter värre. Har ju lejt bort det i flera år men dels så finns det nog ingen som kan putsa fönster riktigt numera och dels så gäller det att hålla hårt i slantarna.

I morgon hade jag tänkt storstäda men det blir nog en tur till Östersund med papperen till Mårten så bouppteckningen kan bli klar så fort som möjligt. Vore för underbart att få veta var man står. Denna ovisshet ovanpå tomheten och sorgen kan jag faktiskt klara mej utan. Kanske, kanske kan man försöka hitta någon form av mål att se fram emot när ovissheten skingras men den kanske bara förbyts mot katastrof.  Det är nog inte så konstigt att sömnen inte är den bästa.

Avslutar med en foto på en nyponros som inte ger sig trots att det hade varit frost på natten. Hämtar lite inspiration från den och inväntar morgondagen…

Marith

2 reaktioner på ”Att ha något att se fram emot…”

  1. Jag förstår dig fullt ut, jag har ju genomgått (genomgår!) samma sorg som du och där de värdsliga hindren synes omöjliga att komma över. Men konstigt nog ordnar det ändå alltid upp sig i slutänden, ha det som ett mål. Kramar från mig till dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

nitton + 2 =