Att fatta svåra beslut…

Ja det är inte lätt att fatta svåra beslut. Det har ju varit och är ju en hel del beslut som jag behövt/behöver tid för att fatta. Ett stort beslut var ju att bestämma mej för att sälja huset och flytta. Det tog ett halvår men känns väldigt skönt att det är gjort. Det som fick mej att definitivt bestämma mej var ju all snö som kommit i år. Det blev droppen.

Nu har jag fattat ett, kanske lika omvälvande, beslut. Thord och jag förlovade oss när jag var 17 år och ett år efteråt startade vi vår familj. Vi var unga och entusiastiska och på den tiden var det inga drömmar om karriär eller annat som störde drömmen om en härlig familj. När så barnen flög ut ur boet för att stå på egna ben blev det sikte på annat. Vi blev egna företagare på gott och ont.

Ansvarskänslan bytte så att säga objekt en stund. För egen del blev det ett byte till när Thord fick sin stroke. Då var det bara att lägga ner företagen, inrikta sina krafter för att ekonomiskt försöka överleva och få Thord på benen och se till så han hade det så bra han kunde. Efter hård kamp kom han en mycket god bit på väg. Startade med att bara kunna röra fingrarna på höger hand och förlamad i höger ben, afasi, så det enda han kunde säga var ja och nej, till att gå med krycka och kunna vara med på lite små äventyr och utflykter tillsammans med gamla goda vänner, få skratta och känna att han ”var med”, trots allt.

I augusti i fjol nådde det ansvarsområdet sin slutpunkt och jag har levat lite i ett vakuum  sedan dess men har på slutet fått ett brutalt uppvaknande. Upptäckte att det finns vissa krav på mej som jag inte alls har kunnat uppfylla. Jag har tydligen varit ganska egoistisk och naturligtvis beklagar jag att man tycker så och blev otroligt ledsen även om jag undermedvetet förstått och känt det men blundat för det, för det gör så ont och jag har inte haft någon som helst möjlighet att göra något åt det.

Jag har nu legat vaken och grubblat och tänkt men insett mina begränsningar. Vissa saker får man bara acceptera. Att i min situation som jag befinner mej i, försöka ta mej an ett oöverstigligt problem står inte i min makt. Det jag inte kan göra något åt då jag inte har  förutsättningar, kunskap eller möjlighet så är det bara att jag lägger det bakom mej. Det jag inte kan göra något åt blir inte bättre av att grubbla över eller må dåligt över.

SÅ… jag har bestämt mej för att den utmätta tid jag har kvar i livet tänker jag ägna åt mitt eget välmående. Jag har ju faktiskt fått möjlighet till det nu (kanske, inget är helt säkert än). Jag har egentligen inget som jag BEHÖVER ta ansvar för, jag har gjort mitt bästa på den fronten och när det inte duger så är det faktiskt inte mitt problem. Jag tänker för en gångs skull sätta mej själv först, att känna efter vad jag själv behöver och vill, vad som är bäst för mej. Min hälsa är inte helt okey och jag har nu nått mogna 68 år och med tanke på att Thord var 69 när han gick bort så vet man inte hur länge man har chansen att få vara relativt frisk och kunna njuta av livet.

Det är nog särskilda händelser som får en att fatta de viktiga besluten tror jag. Man får sina fingervisningar och det gäller nog att tyda dem. Det är en mening med allt  även om man ibland kan undra. Som steg på mitt nya liv/tänk så har jag redan bestämt med min bästa kompis från ungdomsåren att när jag flyttat och landat så ska vi boka en resa och njuta av paraplydrinkar på stranden på någon solig ort och prata gamla minnen och återuppleva de sorgfria åren. Det svåra kommer förstås att bli att hitta någon som kan ta hand om mina älsklingar men jag är säker på att det ordnar sig på något vis. Vem kan motstå att tillbringa någon vecka tillsammans med dem?

Att det finns en massa små beslut på vägen får bli allt eftersom då de mesta handlar om vad som är värt att behålla och vad som ska kastas och vad som säljas. Det ligger mycket mer värde i ägodelarna än pengar, det är minnena som väger tyngst tror jag. Många minnen att sortera blir det ju när man börjar att röra i röran. Det gäller att bita ihop lite, blir nog bra det också till slut.

Nu tänker jag, även idag, passa på att vara ute med mina godingar i det ypperligt vackra påskvädret. Det känns som om det säger att jag är på rätt väg i mitt tänk. Hoppas det! Mitt motto är ju, som jag tidigare sagt, ”Allting går bara man vill tillräckligt gärna” men med ett nästan. Finns faktiskt saker som man inte rår på så det gäller att inse sig besegrad och ta sig an livet igen med nya insikter och inte ta på sig mer än man faktiskt orkar med. Ingen tackar en, mycket vill ha mer.

Njut av det sista av påsken, det tänker jag göra för det är jag faktiskt värd oavsett vad andra tycker! 😀

Marith

9 reaktioner på ”Att fatta svåra beslut…”

  1. Så fantastiskt välformulerat och så många tänkvärda ord, Marith! Du resonerar helt rätt och jag hoppas du känner att lyckan snart är tillbaka och att du kan minnas med glädje, inte med sorg. Jag vet själv att det är svårt men man måste bita ihop och gå vidare. Det visar du att du kommer att göra och jag beundrar dig för det. Även för mig har vinterns snömängd fått mig att fundera på att flytta från min gård men snart kommer sommaren och då hoppas man att årets vinter var en parentes i det stora hela. Kram!

  2. Tack! Så skönt att det finns så mycket stöttning i mitt svåra beslut. Är aldrig lätt att sätta sig själv först, har inte vanan inne så att säga. KRAM!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

arton − 16 =