Lite ner och lite upp…. Plötsligt händer det!

Ja det är som det sägs, plötsligt händer det. Jag har nu en period haft en riktig downkänsla. Ont i kroppen, både muskler, muskelfästen, ledfästen, ryggen (där kompressionen sitter) knäna och axlarna. Ja ibland har det känts som om det inte finns en enda fläck som inte är värker.

Jaktproven är över och träningarna ligger mer eller mindre bokstavligt på is så där finns det heller ingen energi att hämta. I onsdags morse gick jag och funderade lite under morgonrundan med hundarna. Önskade att något positivt skulle kunna hända som fick mitt humör att stiga lite och kroppen kunde få lite mera energi. Jag har ju försökt med allehanda ”huskurer” att få slippa undan värk och inflammationer men med dåligt resultat. För några dagar sedan hittade jag ett tips om Bikarbonat. Detta började jag testa i tisdags och… plötsligt händer det! När jag gick morgonrundan i torsdags så fick jag fundera lite… Hade jag verkligen passerat den branta backen? Jo, faktiskt! Den brukar vara jättetung att gå uppför, det blir lite fot om fot… Nu hade jag gått den utan att jag tänkt på den.

 
När jag kom hem och skulle ta av stövlarna kunde jag ta av dem som vanligt, behövde alltså inte lirka av den p g a att det gjorde så ont i senfästet i knät. Halleluleja! Jag tror jag är något på spåret.
 
Nu slutar det inte där! På kvällen ringde Ellen, min svägerska och undrade om jag inte ville följa med henne på konsert, The Legens- Alive in Concert”, Jerry Lee Louis, Roy Orbison och Elvis Presley (Henrik Åberg, Johnny Duvert och Jerry Carlson) på fredag kväll? Naturligtvis nappade jag på det. Förutom att hon ville bjuda på biljetten bjöd hon också oss på mat. Thord stannade och höll Gunder sällskap medan Ellen och jag fröjdade oss.
 
 
På scenen!
 
Red balls on fire, Only the lonley, Rock a round the Clock och mycket mera blev det!
 
Precis vad jag behövde! En riktig nostalgitripp. Många minnen dök upp i mitt huvud och det t o m kliade i dansfötterna. En riktigt härlig kväll och konserten slutade med stående ovationer och extranummer.
 
Kvällen blev sen så jag skjutsade hem Ellen och hämtade Thord och åkte hem till våra flickor som varit själva några timmar för ovanlighetens skull. De stod snällt och väntade vid dörren och allt såg ut som vanligt. Vi var lite fundersamma, Greta försvann ju i från dem i torsdags kväll, så en tanke dök upp att det kanske blev lite mycket när vi också försvann men det gick ju bra.
 
Just nu känns det som om att bara förkylningen lämna kroppen någon gång så vi får åka och hälsa på ”vår klans yngsta”, Isabelle, som varit hemma sedan i tisdags, så finns det hopp om bättre tider. Längtar efter att få se henne men förkylningen vill inte släppa. Just nu har jag även ont i halsen och hade tänkt att köpa lite Strepsil när jag var och handlade idag, men det glömde jag så klart.
 
För övrigt så har jag förberett lite inför morgondagen. Maud har meddelat att hon och Emelie och Andreas kommer en sväng mitt över dagen. Det är ju farsdag! Tårtan är bakad och garnerad och i morgon firar vi dubbelt. Dels farsdag då men även vår 46-åriga bröllopsda, hör och häpna! Vart har tiden tagit vägen…. Plötsligt händer det, lite positivt i höstmörkret alltså!
 
Marith
 
 
 
 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

fem + 6 =