140308 Åter till vardagen…

Jahapp, nu är man hemma igen och åter till vardagen. Ett litet äventyr har det allt varit. I onsdags var det ju dags att åka in till sjukhuset och där skulle det tas blodprov, röntgas, träffa sjukgymnast, narkosläkare och skrivas in. Jag träffade på en tjej från Pilgrimstad som också skulle operera sin höft. Jag var nr 1 på operationslistan och hon nr 3 vilket innebar att hon fick åka hem medan jag skulle läggas in. Det blev lite väntan mellan varven så vi fick var sin matbiljett så vi kunde gå till restaurangen och få oss lite lunch. Inte alls så dumt, det uppskattade vi!
 
När hon åkte så sa hon till personalen ”Jag hoppas vi kommer att få ligga i samma rum”. Jag kan inget lova sa inskrivningssköterskan men vi ska tänka på det. När jag så kom ut på avdelningen så skulle jag till rum nr 13. ”Vet om det är ett omen” frågade jag… När jag kom in i rummet fanns det tre karlar där. Ja, vi gör så nu, det är blandat på rummen. ”Jag hoppas att det inte blir snarkkonsert så man inte kan sova” sa jag. Kände mej faktiskt inte alltför glad om jag ska vara ärlig. Jag hann inte er än börja plocka upp mina grejor förrän de kom och sa att jag skulle byta sal. AnnaLisa hade ju bett att vi skulle få samma sal så nu skulle jag till rum 14. Jättetrevligt! När jag kom dit var det alldeles tomt men under kvällen kom det två upp från operation. Det visade sig att den ena var från Lockne och den andra från Fanbyn.
 
Utsikten från fönstret var heller inte så tokigt, se själva:
 
 
Här är en vy över Storsjön
 
 
Här ser man öppet vatten…..
 
 
… och här kan man se lite grönt gräs
 
När jag besökte ortopeden första gången och hörde att jag skulle få ryggbedövning bestämde jag mig för att blockera alla tankar på operatioen tills det var dags. Hade absolut ingen lust att vara vaken och vara med om vad som komma skulle… Detta sa jag också när jag träffade narkosläkaren. Han lovade då att jag inte skulle behöva höra vad som hände. Jag skulle få musik i öronen och få sova lite lätt. Konstigt nog sov jag rätt bra under natten. Kl 6 väckte de mej så jag skulle hinna duscha och göra mej i ordning för operatioen. Kvart över 7 hämtade de mej och jag fick åka till operationsavdelningen.
 
Först satte de på mej en luva på huvudet, sedan var det dags för bedövningen och själva sticket var inte värre än när det sätter kanyl, vilket de också gjorde, två stycken föresten. Sedan åkte jag in på IVA där jag fick vänta tills det var dags att åka in på operation runt 8-snåret. Där pysslades jag om lite med värmefilt och operationsdukar och jag vet inte vad. Narkossköterskan förstökte övertala mej att jag skulle vara med på operatioen men jag förklarade att det vill jag inte. Jag vill inte höra och jag vill inte veta vad ni gör, sa jag. Då satte hon på mej hörlurar och jag hörde första strofen och sedan väckte hon mej och talade om att jag var opererad och klar. Läkaren pratade lite med mej och jag frågade hur det hade sett ut. Man är ju lite nyfiken …. Har man varit ”fjantig” eller kände jag rätt när jag tyckte det började närma sig tortyr innan det var dags för operation. Jag hade all rätt att ha ont. Jag hade nämligen ingen kula, den var tydligen platt. Dessutom var det en massa cystor i skålen så hon hade haft full huggning att rensa för att kunna sätta dit den nya skålen. Hon undrade också om jag visste att ena benet var kortare än det andra och det visste jag. Jag bröt benet när jag var 3 år och sedan dess har det fattas någon cm.
 
Jag fick ligga på uppvaket från kl 11 till klockan 1 och sedan var det dags att åka upp på avdelningen igen. Efter några timmar var det dags för eftermiddagsfika och toalettbesök (jag gick med gåbord). Allt avlöpte väl. Slumrade nog lite innan det var dags för middag och AnnaLisa kom upp från sin operation. Vi var väl kanske inte så pratsamma då på kvällen men det tog vi senare igen. Efter kvällsfika kom de med kvällsmedicinen. Alvedon skulle jag ta då och resten kl 9. När det var gjort var det dags för ett toabesök igen och sedan god natt. Jag sov lite oroligt för det var lite spring i rummet under natten men vid 5-tiden kom de med medicin, somnade om lite och väcktes av att de skulle ta temp och blodtryck och syresättning. Jag hade fått syrgas på IVA och det hade jag fortsatt fram till kvällen då syrestättingen låg så högt som den kund. Så då tog de bort den. Skönt, en slang mindre. Dropp hade jag förstås också men jag kommer faktiskt inte ihåg när de tog bort det.
 
Fredag var det full rulle. Efter frukost kom två sjukgymnaster. Då fick först lära mej ta på strumpan med strumppådragare och sko med hjälp av skohorn och griptång. Sedan fick jag köra mitt träningsprogram som jag ska göra hemma, lära mej gå med kryckorna på rätt sätt så det blev några turer i koridoren fram och tillbaka. Därefter fick jag lära mej gå i trappa på rätt sätt så det blev lite turer upp och ned.
 
När vi kom tillbaka till avdelningen skulle jag till Apoteket och hämta medicin men då fick jag åka rullstol. När det var klart och vi var tillbaka på avdelningen skulle jag till röntgen så det var till att få åka en ny tur i rullstol. Där blev det lite väntan men det gick relativt fort. Senare på kvällen kom en sköterska och bad om ursäkt för jag skulle ha åkt i säng när jag var på röntgen. Det har ju varit helt onödigt för det gick ju hur bra som helst.
 
I morse gick reveljen kl 5, lite väl tidigt. Medicinutdelning. Försökte somna om men det tog nog en timma innan jag slumrade in och vid sju var det god morgon. Provtagningar och jag passade på att ta en efterlängtad dusch med tillhörande insmörjning av lotion på kroppen. Man blev ju hur torr som helst i huden av all tvagning med Descutan…
 
Klockan ett idag kom kära syster och svåger, May och Bosse, och hämtade mej för vidare färd mot mitt kära hem. De hade med sig tårta så det blev gofika när jag kom hem. När de åkte gick jag och vilade lite  men efter en stund kom Maud och Thord in som hastigast för de skulle ju på kalas hos Ann-Sofie. De hade blivit bjudna på middag så nu sitter jag och funderar på om jag ska försöka mej på att värma en paj i alla min ensamhet.
 
Känns i alla fall riktigt skönt att vara hemma igen och jag kan inte påstå att det gör speciellt ont. Eftersom det räcker med Alvedon så förstår ni säkert hur lite det känns. Vilken underbar skiillnad och det redan efter två dagar. Lovely!
 
Marith
 
PS. Ursäkta om det är en massa fel i texten, orkar inte korrläsa… DS.

2 reaktioner på ”140308 Åter till vardagen…”

  1. Hej Marith! Jag har hållit tummarna för dig, så jag är glad att operationen gått bra. Kommer säkert att gå bra med din rehabilitering med den inställning du har!
    Jag önskar dig många fina promenader med flickorna framöver.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × 5 =