120626 Iblann e’ man in’t vatt’n vard

Iblann e’ man in’t vatt’n vard! (Ibland är man inte vatten värd) Jag har alltid, i alla fall i vuxen ålder, varit av den åsikten att varje människa är värd respekt oavsett status. De som sedan är ärda beundran är de som har det där lilla extra.

Jag är uppvuxen på en bodgård i en liten by i Jämtland och under min uppväxt var det väl så att inför prästen, doktorn och liknande ”myndighetspersoner” skulle man stå  med mössan i hand och bara hålla med. De visst bäst. Detta hade jag lite svårt att förstå. Om läkaren är skicklig, javisst då är han/hon någon som man lyssnar på och kanske t o m beundrar, men det gäller alla människor oavsett yrke. En skicklig yrkesman/yrkeskvinna är värd all respekt för sin kunskap oavsett om han/hon är akademiker eller kroppsarbetare.

Tyvärr har jag på senare tid bryskt upptäckt att det gamla ”bondesamhället” lever kvar i oavanstående hänsende. Jag har under mina yrkesverksamma år arbetat med väldigt många olika saker. Numera arbetar jag på halvtid som personlig assistent och för att överhuvud taget få livet att fungera och samtidigt jobba 100% så jobbar jag också som lokalvårdare på halvtid. Detta är ett rätt trevligt jobb då man ofta träffar trevliga personer som man byter lite ord och tankar med, det är flexibelt och framför allt så syns det verkligen att man har jobbat. Det finns nackdelar också förstås, sliter på kroppen och kan vara jäktigt ibland, men på det hela taget så trivs jag rätt bra med båda mina nya arbetsroller.

Nu träffar jag inte alltid på trevligt folk förstås. De finns faktiskt fler än jag trodde som värderar mej efter statusen på yrket. På en av arbetsplatserna finns det personer som överhuvudtaget inte låtsas om att man finns. De kan titta på mej, t o m titta mej i ögonen men säger inte hej, bevärdigar inte att svara på en enkel hälsningsfras! De personerna har JAG lite svårt att respektera och det beroende på deras uppförande. De borde nog lära sig vett och etikett!

De finns också de som till varje pris måste kontrollera att jag gör rätt för mej, alltså städar som jag ska. Det räcker alltså inte med att med ögonen se om det är rent eller inte. Nej då, man gör ”fällor”, lägger små, små papperslappar i skrymsler och vrår bara för att se om de blir bortstädade. Man kan ju undra om de kontrollerar sin chef också, om han/hon gör sitt jobb…. och vad de skulle tycka om att själva bli nagelfarna i sin yrkesroll.
Som tur är har jag en mycket bra chef så jag känner mej både uppskattad och ansedd pålitlig men ibland retar man upp sig lite på hur folk beter sig!

Min fundering är i alla fall… Hur mår dessa personer? Beter de sej på det viset för att de tycker sig förmer än någon annan eller mår de dåligt? Måste de försöka ”trycka ner” någon annan för att försöka öka sitt egenvärde? De kanske själva känner som att de ”in’t e’ vatt’n vard? Jag tycker i alla fall lite synd om dem för uppenbarligen sliter de lite ont med sin vardag…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sju + 6 =