120812 De e int lätt nör man går vill

Igår var jag ute och gick med flickorna (Piga har berättat i www.gretagarbo.blogg.se). Vi gick upp till en tjärn som ligger lite otillgängligt till. Jag tyckte det kunde vara en bra utflyckt så här när det var Ronjas sista dag hos oss för denna gång. Ja, Ronja är en avkomma från Garbos första kull och hon brukar vara här en vecka någon gång ibland. Något som vi alla uppskattar tror jag.

Hur som helst, stigen upp var sönderkörd av skogsmaskiner och det har ju regnat en del så det var rena lervällingen. Alltså skulle vi gå en bit på sidan om när vi gick hem för det känndes inte aktuellt att ta fyra lerfigurer in i bilen.

Det blev en rätt trevlig tur om än lite jobbig. Risigt och bitvis tät skog, långgräs som har börjat fröa av sig men som också bjöd på stora friska smultron. Dessa avnjöts av oss alla fem men dessvärre ställde det tydligen till det i mitt huvud. JAG GICK VILSE, för första gången i mitt liv! Ja helt vilse var jag inte för jag visste ungefär var jag hade E14 och att jag hade en grusväg på ena sidan och en förmodligen rakt fram och stigen till höger om mej.

Efter att jag hade irrat i 1½ timme så kom vi så småningom fram grusvägen där jag parkerat bilen men en god bit på fel sida. Det visade sig att jag hade gått långt till vänster om stigen då jag trodde jag gått rakt fram. När jag upptäckte att jag var vilse ändrade jag riktning och gick till höger men jag kunde inte fatta att jag inte kom till stigen någon gång. När jag så gick mot ljudet av bilarna på E14 kom jag ju rätt men i mitt huvud var det helt fel.

Dagens fundering är alltså: Hur kan det bara bli så fel i huvudet? Fattar det inte!!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

10 + 13 =