Ibland känner man sig riktigt övergiven…

Ja ibland känner jag mig nästan sviken  och övergiven… Tycker ibland att livet är väldigt orättvist. Thord fick den ”lätta” vägen, bort från alla problem och bekymmer och lämnade mej kvar att fortsätta lösa allt som dyker upp. Naturligtvis VET jag att det är fel att ens tänka så men när det bara hopar sig och jag blir helt rådvill så kan jag inte rå för att tankarna dyker upp… men vet inte heller helt säkert om jag skulle vilja byta???

Vad är det nu då som har hänt, undrar ni kanske? Jo så här är det. Förra fredagkväll satt jag och läste protokollen för dolda- fel-för-säkringen och energibesiktningen som grabbarna från Anticimex hade skrivit . De hade ju gått igenom med mej om vad de hade skrivit och de hade inget alarm på någon punkt så jag hade bara ögnat igenom protokollen som hastigast när de kom utskrivna.

Nu tänkte jag att jag skulle titta lite mera noggrant. Såg att det var en ”observandum” på en fläck på pappen som sitter på väggen i en skrubb. Gick dit och tittade… Allt var nu blött. Såg inte riktigt var fukten kom in men blöt var väggen. Fick förstås inte tag på någon att fråga så jag satte in ett fläktelement som jag har och ringde försäkringsbolaget på måndagen. Taken mer än 30 år! Ingen hjälp att få! Försäkringen gäller inte oavsett vilket fel det är.

Panik förstås! Slängde på luren och ringde firman som varit här och skottat taket. Kommer om ca en timme var svaret! Ringde firman som var här och lade om altantaket och fixade stuprännor och takrasskyddet och som också är snickare, för att få en  hum om vad jag skulle ta mej till. Är på jobb men tittar in när jag åker tillbaka från lunchen. Takskottarna skottade av snön på taket på baksidan och skottade lite mer än de gjorde förra gången på framsidan.

Precis när de var färdiga kom nästa man. Han tittade både på väggen och uppe på vinden och lite ute på taket. Det där kommer att ordna sig nu, trodde han. Det är en gammal kåk och naturmaterial så det kommer att torka. Det är ett fenomen som är mycket vanlig just nu, många hus råkar ut för detta. Det har kommit så mycket snö så taket isoleras utifrån men påföljd att snön närmast taket smälter och bildar is. När den täpper till blir det som en bassäng upp på taket när snön smälter och då tar vattnet lättaste vägen. Alltid finns det något ställe där de kan komma in. Ibland lyfter isen takpannorna och då rinner vatten in där.  Ingen panik alltså! Det ordnar sig.

Hur som helst så blev det torrt i skrubben och lugnet lägrade sig i magtrakten. Lade ut annons om elmaterialet som väntade på försäljning/bortforsling och fick svar efter 5 minuter. Jag köper rubbet för 1000,- Välkommen sa jag! Igår var de hit och hämtade så äntligen är ett utrymme rensat! Naturligtvis rasade snön som var kvar på uthustaket precis på morgonen. Den här gången blev det min granne tvärs över vägen som kom och hjälpte mej och skottade bort eländet med traktor.

Säg det glädje som varar. Idag var det så dags igen. Tänkte äntligen ta mej tid att städa huset, har blivit lite eftersatt på sistone. Gick först en runda med flickorna och hade lite diverse övningar och det gick som en dans. Länge sedan det varit så oproblematiskt. Duktiga tjejer! Frukost till mej själv och sedan gick upp och tänkte fixa till mej själv lite innan jag satte igång med huset.

Drippen dropp och drippen drapp. Nu var det dags i badrummet. Vatten droppar kom bakom badrumsskåpet. Efter många om och men och bök och besvär lyckades jag skruva  ner skåpet för att se hur det såg ut.

Det var precis som i skrubben. Vatten kom in efter väggen. LÖRDAG! Chansade och ringde takskottarfirman. Bossen själv var bortrest men skulle försöka få tag på någon som kunde hacka bort isen (som var precis under takstegen där förmodligen vattnet kom in). Ringde efter en stund och sa tyvärr… han fick inte tag på någon. Fick återkomma efter helgen om det inte löste sig.

Så småningom fick jag tag på Kent när inget annat fungerade.  Jag  kommer och hjälper dej, sa han. Efter ca en timmes isknackande, utan att någon tegelpanna gått sönder så konstaterade han att det var på ett ställe där isen hade lyft en tegelpanna så där låg nog felet. Stopp på vattenflödet blev det och nu kör jag fläktelementet i badrummet och hoppas det blir lika bra som i skrubben.

Det är en väldig tur att det finns någon i ens omgivning som är så snäll och ställer upp i tid och otid. Utan Kent har jag nog inte fixat de sista 8 åren. Det jag tröstar mej med är att det behöver inte alls vara något fel på taket i sig och att det inte är någon större risk för att det blir några följder av detta. Kul är det förstås inte. Det är bara att vänta på nästa smäll nu då…

Nu är jag faktiskt inte ute efter medlidande eller tycka-synd-om. Jag vill bara ventilera min frustration som hotar att spränga mej inifrån. Medkänsla? Ja tack! Det är annat än medlidande eller tycka-synd-om. De två senare alternativen är ju som att klappa en på huvudet och säga så ja, så ja, det blir säkert bra. Verkligen att få en att känna sig liten och hjälplös. Allt ordnar sig till slut! Ja tack det VET jag. Allt ordnar sig på något vis, oftast inte som man vill eller har tänkt sig, men ordnar sig, det gör det men just nu har jag rätt att vara lite sur.

Som lite lök på laxen var jag iväg och rastade flickorna i skogen för en stund sedan. Har en trampad stig som numera får en att känna det som om man går på en bergskam med stup på sidorna. Bottenlöst om man kliver fel. Stigen blir också smalare och smalare ju mera det töar och töar gör det så man ser det med blotta ögat när man står och tittar. Naturligtvis halkade höger fot av stigen och jag hann inte parera på något sätt. Smack sa vänster knä (det som är sämst) och vek ihop sig och smärtan var nästan outhärdlig. Med hjälp av mina hundar (som jag fick på rätt plats efter lite övertalning) så kunde jag dra mej upp. Ska verkligen bli spännande och se hur mitt knä mår i morgon.

Livets smala stig  OBS! Filmen är från morgontimmarna då det varit minusgrader på natten. Ikväll var det plusgrader… efter en hel dag i plusgrader…

Har dessutom fått lite dåliga nyheter om andra saker idag så jag blir uppriktigt ledsen. Känns svårt när man vet att jag inte kan göra något. Just nu känns det skit med livet. Vet att man inte ska klaga för det finns alltid de som har det värre, och det finns det faktiskt men ibland blir man bara så less, frustrerad och tappar sugen. Försöker att reda ut ”mitt eget elände” men känner att jag inte är något stöd där jag skulle vilja eller där man fodrar att man ska vara. Jag får nöja mej med att hålla näsan över vattnet själv just nu, tyvärr.

OCH som sagt var… tur att jag har flickorna som alltid är en stor tröst i en tung tillvaro.

Marith

Att fatta svåra beslut…

Ja det är inte lätt att fatta svåra beslut. Det har ju varit och är ju en hel del beslut som jag behövt/behöver tid för att fatta. Ett stort beslut var ju att bestämma mej för att sälja huset och flytta. Det tog ett halvår men känns väldigt skönt att det är gjort. Det som fick mej att definitivt bestämma mej var ju all snö som kommit i år. Det blev droppen.

Nu har jag fattat ett, kanske lika omvälvande, beslut. Thord och jag förlovade oss när jag var 17 år och ett år efteråt startade vi vår familj. Vi var unga och entusiastiska och på den tiden var det inga drömmar om karriär eller annat som störde drömmen om en härlig familj. När så barnen flög ut ur boet för att stå på egna ben blev det sikte på annat. Vi blev egna företagare på gott och ont.

Ansvarskänslan bytte så att säga objekt en stund. För egen del blev det ett byte till när Thord fick sin stroke. Då var det bara att lägga ner företagen, inrikta sina krafter för att ekonomiskt försöka överleva och få Thord på benen och se till så han hade det så bra han kunde. Efter hård kamp kom han en mycket god bit på väg. Startade med att bara kunna röra fingrarna på höger hand och förlamad i höger ben, afasi, så det enda han kunde säga var ja och nej, till att gå med krycka och kunna vara med på lite små äventyr och utflykter tillsammans med gamla goda vänner, få skratta och känna att han ”var med”, trots allt.

I augusti i fjol nådde det ansvarsområdet sin slutpunkt och jag har levat lite i ett vakuum  sedan dess men har på slutet fått ett brutalt uppvaknande. Upptäckte att det finns vissa krav på mej som jag inte alls har kunnat uppfylla. Jag har tydligen varit ganska egoistisk och naturligtvis beklagar jag att man tycker så och blev otroligt ledsen även om jag undermedvetet förstått och känt det men blundat för det, för det gör så ont och jag har inte haft någon som helst möjlighet att göra något åt det.

Jag har nu legat vaken och grubblat och tänkt men insett mina begränsningar. Vissa saker får man bara acceptera. Att i min situation som jag befinner mej i, försöka ta mej an ett oöverstigligt problem står inte i min makt. Det jag inte kan göra något åt då jag inte har  förutsättningar, kunskap eller möjlighet så är det bara att jag lägger det bakom mej. Det jag inte kan göra något åt blir inte bättre av att grubbla över eller må dåligt över.

SÅ… jag har bestämt mej för att den utmätta tid jag har kvar i livet tänker jag ägna åt mitt eget välmående. Jag har ju faktiskt fått möjlighet till det nu (kanske, inget är helt säkert än). Jag har egentligen inget som jag BEHÖVER ta ansvar för, jag har gjort mitt bästa på den fronten och när det inte duger så är det faktiskt inte mitt problem. Jag tänker för en gångs skull sätta mej själv först, att känna efter vad jag själv behöver och vill, vad som är bäst för mej. Min hälsa är inte helt okey och jag har nu nått mogna 68 år och med tanke på att Thord var 69 när han gick bort så vet man inte hur länge man har chansen att få vara relativt frisk och kunna njuta av livet.

Det är nog särskilda händelser som får en att fatta de viktiga besluten tror jag. Man får sina fingervisningar och det gäller nog att tyda dem. Det är en mening med allt  även om man ibland kan undra. Som steg på mitt nya liv/tänk så har jag redan bestämt med min bästa kompis från ungdomsåren att när jag flyttat och landat så ska vi boka en resa och njuta av paraplydrinkar på stranden på någon solig ort och prata gamla minnen och återuppleva de sorgfria åren. Det svåra kommer förstås att bli att hitta någon som kan ta hand om mina älsklingar men jag är säker på att det ordnar sig på något vis. Vem kan motstå att tillbringa någon vecka tillsammans med dem?

Att det finns en massa små beslut på vägen får bli allt eftersom då de mesta handlar om vad som är värt att behålla och vad som ska kastas och vad som säljas. Det ligger mycket mer värde i ägodelarna än pengar, det är minnena som väger tyngst tror jag. Många minnen att sortera blir det ju när man börjar att röra i röran. Det gäller att bita ihop lite, blir nog bra det också till slut.

Nu tänker jag, även idag, passa på att vara ute med mina godingar i det ypperligt vackra påskvädret. Det känns som om det säger att jag är på rätt väg i mitt tänk. Hoppas det! Mitt motto är ju, som jag tidigare sagt, ”Allting går bara man vill tillräckligt gärna” men med ett nästan. Finns faktiskt saker som man inte rår på så det gäller att inse sig besegrad och ta sig an livet igen med nya insikter och inte ta på sig mer än man faktiskt orkar med. Ingen tackar en, mycket vill ha mer.

Njut av det sista av påsken, det tänker jag göra för det är jag faktiskt värd oavsett vad andra tycker! 😀

Marith

Bryt ihop och kom igen!

Ja det stämmer bra just nu. Påsken är nog kanske den värsta helgen (läs pärsen) att försöka ta sig igenom. Det var då för 51 år sedan som Thord och jag bestämde oss för att vi skulle hålla ihop för resten av vårt liv, vilket vi också  gjorde. Många sorger och många glädjeämnen  har vi upplevt. Mindre katastrofer och en hel del höjdpunkter.

Igår brast det för mej vilket är att beklaga men ibland blir det för mycket. Så länge som Thord fanns hade vi ett samspel och vi försökte alltid lyfta varandra när den andre hade det tungt. Vi  var förstås som alla andra ovänner ibland men när det gällde försökte vi alltid vara där för varandra. Det är kanske största orsaken till att vi klarade av att hålla ihop under livets alla turer.

Han tyckte att det var lite jobbig emellanåt att allt låg på mina axlar de sista åren och det känns skönt att veta att det jag gjorde faktiskt var uppskattat av honom. Det finns ju en hel del andra som inte inser vad det innebar. Själv vet jag att jag gjorde det jag kunde för att han skulle ha det bra. Det har inte varit lätt, det kan jag inte påstå då min hälsa också har fått sina törner. Inte lätt att ha ett i stort sett heltidsjobb och ett halvtidsjobb och själv hålla humöret och inspirationen uppe, speciellt när kroppen inte ville vara med.  Artros i de flesta leder och åkte på höftledsbyte mitt i allt. Som tur var,  var vi omgivna av hjälpsamma släktningar och vänner som hjälpte till med hundarna och annat så vi fixade det också. Det blev även lättare efteråt då jag fick mer betald tid för Thord och kunde sluta på mitt deltidsjobb.

Mitt livsmotto har ju varit ”Allting går bara man vill tillräckligt gärna”. Det har jag under årens gång fått ändra genom att lägga till ett ”Nästan” framför men ett ganska gott motto är det nog. Det gör att jag tar eget ansvar för mina handlingar och val, biter ihop och kämpar och får belöning för mödan så småningom även om livet kan ha outgrundliga vägar ibland. Som sagt var, det är bara att bryta ihop och komma igen. Att inse att jag inte kan vara alla till lags och måste få tappa humöret ibland när bägaren rinner över måste vara tillåtet om livet ska vara uthärdligt . Ibland blir det bara för mycket. Jag kan inte ta på mej större börda än jag orkar bära. Respekterar man inte det så kan jag faktiskt inte göra något åt det.

Med huset börjar det ljusna lite. Snart, snart är det värsta skräpet bortstädat i uthuslängan och bara snön börjar krympa så alla uthusen går att komma åt kan vi börja fota och ha visning. Besiktningen gick bra, inga allvarliga fel hittades. Har i och för sig lite att berätta om det men det har inget med huset att göra så jag kanske tar det en annan gång.

Paret som var hit på privatvisning av huset har hört av sig och är fortfarande mycket intresserade  och har beställt tid på banken för ett lånelöfte så jag hänvisade till min mäklare då jag ju överlämnat försäljningsjobbet till dem. Känns som det kanske ordnar sig med försäljningen alltså. Skönt när man vet att intresset finns men jag vill nog ha visning i alla fall. Man vet aldrig var det kan sluta.

Det återstår ju ändå en hel del jobbiga saker. Allt som vi har skaffat under årens lopp  för att vi ville ha och för att underlätta tillvaron måste nu noga vägas på guldvåg. Det är lite skillnad på att ha en 7-rumsvilla med pannrum och tvättstuga och 7 uthusutrymmen mot en 3-rumslägenhet med tvättstuga och förråd. T o m kläder får jag nog sortera bort då det inte finns plats i garderoberna i mitt nästa boende. Behöver förstås egentligen inte så mycket men det är det här med att göra sig av med det man köpt för att man vill ha…

Det är i alla fall tur att jag har mina underbara flickor som kan distrahera mej från alla måsten och krav. Krav från mej själv och krav från andra och som jag är alltför otillräcklig för att alltid fixa. Idag blev det en riktig långtur i det fina vädret.

Jag gjorde ett besök i Minneslunden när vi ändå gick förbi. Det är tur att den platsen inte känns så speciell för mej för jag tycker inte att det var en upplyftande syn, även om utsikten därifrån är vacker.

 

I morgon får flickorna och jag sällskap på en tur i skoterspåren och kanske går vi också då ut på sjön.  Jämt(!)samträningsgruppen som jag startade för några år sedan och försöker administrera ska, i samarbete med ett gäng från Ånge, hålla träning med inhyrda instruktörer under ”Kristihimmelfärdsveckan”. Har förstås god hjälp av Ulla Svensson när det gäller vår del i organisationen av den. Hon drar nog tyngsta lasset är jag rädd men som tur är så ställer hon gärna upp. Bra med sådan människor! Flera har förstås också hört av sig som villiga att hjälpa till och det kanske kommer att behövas när det blir skarp läge.

Jag tror att man behöver lite morötter för att orka med det svåra och att försöka se vad man har och känna att man, trots sorger och bekymmer, faktiskt har så mycket att vara glad över. När känslan att inte räcka till, att inte palla för kraven, egna och andras, att inte anamma känslan att ge upp, då är hundägandet guld värt. Vem kan motstå ett par (fyra) bedjande ögon, ett (två) huvud på sned och som säger ”jag älskar dej matte”! Då försvinner sorger och bekymmer för en stund och man känner att hur det än är så betyder man något för en annan varelse. Känner att någon faktiskt kravlöst tycker om en och vill att man ska må bra oavsett vad man gjort eller inte gjort.

Marith

Det börjar röra på sig…

Ja den största proppen har nog gått ur nu. Nu är det full fart mot försäljning och flytt, i alla fall är förhoppningen det. Nu har jag bokat mäklare och skrivit kontrakt, fått ett bra marknadsvärde på huset och besiktningsmän kommer hit i morgon. Därför har jag skurat golvbrunnar för glatta livet idag. Dessutom blev det en hastigt påkommen visning av huset, trots att det inte är i ”visningsskick”.   Det lät inte som om det avskräckte i alla fall så vi får väl se hur det går. Jag tänkte att det är kanske värt att fånga tillfället när det kommer. Vi tittade ju också på detta hus innan det var den riktiga visningen, kanske ett omen, vem vet.

I helgen har Maud och Emelie varit här och vi har påbörjat rensningen av garaget och uthusloftet. Finns massor kvar att göra … Känns i alla fall skönt att det är påbörjat och med sådan hjälp går det ganska lätt. Inga sura miner, inte heller så sentimentalt. Lätt att sortera då Maud säger när jag  står och funderar… släng det! Helt rätt, inget som kommer att saknas i alla fall. Emelie med sin positiva och glada attityd gör att helt plötsligt så går allt så lätt. Blir nog bra det här även om det är ett hästjobb som fortfarande ligger framför mej men jag är i starkt behov av positiva människor omkring mej just nu.

Två gubbar var här i veckan och skottade taket på uthuslängan och där det hade drivit ihop snö på bostadshusets tak. Staffan var hit med traktorn och skottade bort det mesta som de skottat ner men snöhögarna växer så det lär ju inte tina bort till midsommar ens. Trots allt har det varit någon plusgrad idag. Dagsmeja men ingen tö. Blåser som sjutton och min lilla stig ner till skogen har drivit igen och är nästan omöjlig att hitta då den är smal och tampar man fel så sjunker man ner till midjan, vilket husspekulanterna fick prova på när vi gick ner till logen.

Bilen är i alla fall nybesiktad och godkänd, hoppas bara huset blir det också men jag är säker på att de hittar någon anmärkning. Enligt mäklaren var det ganska vanligt att de hittade något men att det i sig inte gör något för då vet folk vad de köper i alla fall. Dessutom blir man försäkrad mot dolda fel. Skönt att slippa vara rädd för någon surdeg sedan man sålt.

Piga och Ulli fick kennelhosta, troligen när vi var och tränade i hundhall sist. Nu blev det lindrigt för de har inte hostat senaste fyra dagarna och idag fick de äntligen en längre skogstur, trots att det blåser som attan.

Snödrev över Fjällsta

Vi höll oss på det sladdade skoterspåret där det var en bred gata för det kändes inte riktigt okey att trampa upp stigen i skogen när det blåser så här. Flickorna blev hur som helst jätteglada och sprang fram och tillbaka som tokar. De har ju fått hålla sig lugna medan de hostade och några dagar efteråt men nu verkar det helt okey. Vi stötte också på ett skoterekipage och ett gäng rådjur men de skötte sig exemplariskt.

Emelie tog en massa foton på flickorna när hon var här. Jätterfina kort och här kommer några:

Undrar vad som är på gång…

Jippi! Härligt med snö!

Full fart framåt!

Tjolahopp!

Håll tummarna för att  morgondagens husbesiktning går lika finfint som bilbesiktningen.

Marith

 

Att de ska vara så svårt…

Ja man kan undra. Jag har ju bestämt mej för att sälja huset och har hittat det som ska bli mitt ny hem. Därför har jag börjat röja här hemma. Om några veckor ska huset fotograferas så nu gäller det att ligga i för att få allt presentabelt. Känner ni någon i husköpartankar så tipsa om att mitt är till salu. Passar utmärkt för den som kanske vill odla lite eller som har djur, hund/katt eller annat. Nära till skidbacke och skidtunnel, Sundsjön med bad och fiske, stor tomt som gränsar mot skogen med härliga stigar och skoterspår samt pendelavstånd till Östersund. 😀

Det som är svårt är att hålla sig till det man ska göra. I veckan har jag hållit på med hundrummet. Ett rum fyllt med bara goda minnen. Så svårt att hålla sig till att bara  sortera… Slänga? Spara? Många minnen dyker upp för jag har varit lite av en hamster och sparat det mesta som har med hundarna att göra, t o m 17 klotänger (inte svårt att slänga 16 st av dem dock 😀 ). Bland annat hade jag en korg (i form av en and naturligtvis och som var en gåva från deltagare från någon av alla de kurser som Thord och jag hållit i genom åren) och i den korgen har jag lagt alla grattiskort som vi fått vid diverse framgångar och tack från kursdeltagare.

Självklart var jag tvungen att sätta mej och läsa igenom alla. En tanke slog mej. Nog var det bättre förr. Så många från när och fjärran som grattade när det gick bra på nåt prov och till championat. Handskrivna vykort och kort där man kanske också fått någon blomma eller sak som tack för kursen. Nu var jag förstås inte riktigt rättvis när jag tänkte så…. Man grattar fortfarande men idag sker det via internet. Facebook, mail och sms så det är nog ingen skillnad egentligen förutom sättet att gratulera.

Svårt är det att skilja sig från saker som man sparat på. Gör lite ont i hjärteroten men om man har ett hus på 7 rum med pannrum och tvättstuga i källarvåningen och med en barack innehållande verkstad och hundrum, uthuslänga innehållande bryggstuga med ett litet förråd, ett förrådsrum, en vedbod med förråd, garage och ovanpå allt detta ett loft, ett härbre  med två våningar och en stor loge och allt proppat med saker, så måste man göra sig av med en mycket stor del av allt man sparat under de 40 åren vi har bott här för det får faktiskt inte rum så mycket i de tre rum och kök och ett litet förråd som jag kommer att hyra.

Det påverkar också känslomässigt att rota i det förgångna. Jag svävar lite mellan känslan av att snart kanske nå lite större frihet, slippa en stor hoper måsten och känslan av … hur ska det bli nu då… vad är meningen med allt?  Ibland har jag energi och tar i lite för mycket för jag vill passa på när jag har ångan uppe och ibland känns det som det är alltför övermäktigt att få ordning på allt. Hopp och förtvivlan, positiva tankar och negativa, glädje och sorg om vartannat. Om några månader hoppas jag allt är klappat och klart så kanske allt blir lite lättare… eller inte. Kanske bara blir tomt?

Kallt och eländigt har det också varit nu ett tag. Visserligen har det blivit någon mildring i kylan på eftermiddagarna så vissa dagar har jag och flickorna passat på att ta en sparktur i det vackra, om än kyliga vintervädret.

Soligt men flickorna fick ”vitt skägg” av kylan. 😀

Igår när det närmade sig kväll gick luften ur mej. Kände att jag helst skulle vilja gå i ide ett tag men jag hade fått en inbjudan till samträning idag och jag ville ju egentligen åka men samtidigt kändes det inte som jag skulle orka. Hur det var så bestämde jag mej för att ta mej i kragen och åka iväg, tack och lov. Det blev riktigt trevligt och flickorna skötte sig rätt bra.

Så skönt att se att de kan koppla av trots att andra jobbar. Mina älskade fyrbenta vänner. <3 Dessutom blev det en trevlig fikastund efteråt. Jag slog faktiskt till med en räkmacka. Kändes som det var läge för det och humöret lättade några grader.

Men som sagt var… tipsa gärna om att jag har en fastighet till salu om ni hör någon som går i flytta-tankar. /Marith

Nöjespark? Karusell, berg- och dalbana, gungor…

Ja nog känns det som man lever i en nöjespark med alla dess ingredienser… Enda skillnaden är väl att ordet nöje kan jag för det mesta ta bort. Det har varit en tung tid utan egentlig energi. Mycket snöskottning som gör att mina leder värker och sömnen uteblir och orken försvinner. Dessutom har jag väntat på några viktiga besked och bara ovissheten gör att jag blir en aning handlingsförlamad.

Igår vände det! Först fick jag ett positivt besked via mail vilket gör att de flesta frågetecknen gällande dödsboet rätas ut. På eftermiddagen fick jag också positivt besked om en bostad som jag varit och tittat på. Det är en 3:a i ett gårdshus, rätt stora, ljusa rum med utsikt mot Revsundssjön i Stavre. Jordvärme och dessutom är fiber på gång samt ett extraplus … det finns centraldammsugare så den behöver jag inte sakna! 😀

Nu blir det förstås till att lägga på ett extrakol med att få huset i ordning för försäljning. Nästa helg kommer några eventuella spekulanter (vänner) och tittar lite mer noga på fastigheten (det som går att komma åt, lite för mycket snö för att kunna titta på riktigt allt). De har ju förstås varit här många gånger men det är ju en sak att vara på besök och en annan att vara köpare. Man kanske ser med andra ögon då… Om det inte faller i smaken så kommer jag att ta kontakt med mäklare så snart som möjligt. Har inte bestämt mej om jag ska kontakta de som redan varit hit eller om jag ska testa någon annan.

Egentligen är jag inte så orolig angående att hitta köpare. Ser i annonser (då jag själv letat någonstans att bo) att det är flera som letar hus i det här området. Har också fått frågan om man får tipsa om huset till en familj som tänker flytta hit.  Ja det lär ju uppdagas så småningom men mycket jobb ligger framför mej. Tänker börja röja inomhus och åka till tippen med det som ska kastats varvat med en massa telefonsamtal som måste fixas… Hatar att sitta i telefonkö så jag brukar spara ihop och ta alla på en dag så jag slipper förstöra flera dagar.

Jag har också bl a tid hos Karin Bysell, Mjuka kroppen, för lite välbehövlig massage till veckan. Har inte fått massage sedan strax före jul så den är efterlängtad. Försöker också att njuta av mina morgonrundor och utsikten över Sundsjön vid  Alexisbacken. Flickorna får också lite underhållsträning under rundorna och i söndags fick vi sällskap av ett gäng från Jämt(!)samträningsgruppen. Riktigt trevligt, både turen i skogen med diverse arbetsuppgifter för våra fyrbenta liksom småpratet vid fikat, kaffe och fettisdagsbulle, här hemma efter träningen.  Det är tur att jag har hundarna så jag träffar lite folk och att de drar mej ut och får mej att röra på mej varje dag.

Så … visst finns det ett litet uns av nöje i tillvaron, det kanske är en nöjespark trots allt.

Idag är det Alla hjärtans dag och nog känns det lite extra tungt en sån här dag. Det sägs att det är som värst innan man har passerat alla högtidsdagar och det är ju ett antal som redan är avverkade. De som väntar är påsk, Kristi himmelfärdsdag, pingst och midsommar. Sedan tror jag att jag har passerat alla. Alltid något att se fram emot.

Marith

 

 

 

Tvärnit!

Ja ibland blir det faktiskt bara tvärnit! Jag lovade, som jag förmodligen nämnt några gånger, mig själv att försöka se och tolka allt som händer och sker på ett positivt sätt. Det har gått rätt bra…. tills nu. Den sista tiden har det i stort sett varje dag kommit papper till Tord Hemmingssons dödsbo… Alltså en daglig påminnelse om det som fattas och ytterligare saker som lägges på högen ”Måste åtgärdas”!

Som ytterligare lök på laxen har det snöat och snöat och snöat och jag har skottat och skottat och skottat och mina leder de värker och värker och värker.

Sömnen blir ju så där när det värker hur man än ligger. Liiiite svårt att hålla humöret uppe kan jag säga. Idag kände jag att nu blir det en tvärnit! Hade en hel lista med saker att göra men det blev nada. Finns ingen energi alls. Inte ens en normalt sett god middag kunde ändra på den saken.

Snön och alla papper som har kommit har i alla fall fått mej att bestämma mej att nu har jag kämpat nog. I snart 10 år har jag kämpat på så gott jag kan för att det så småningom skulle bli lite lättare och enklare. Pyttsan… om jag fått två år till så kanske… men hur skulle det då bli? Lite enklare? Nä nä, kämpa på. Bläää, orkar faktiskt inte och jag inser att jag måste sälja huset och flytta.

Största problemet är vart? Känner mej inte hemma någon annanstans och har inga som helst planer eller mål och vet inte vad jag vill. Vet egentligen bara vad jag inte vill. Jag vill inte bo i lägenhet och jag vill inte bo i trånga utrymmen. Hellre få rum men så pass stora att man kan andas, om ni förstår vad jag menar. Vill heller inte ha grannar alldeles inpå. Ja ni inser säkert dilemmat, det är nog rätt omöligt. Tror jag köper mej en husvagn och hyr in mej på en långtidsparkering på någon camping…  Då blir det åtminstone mindre  bekymmer och när man känner av att det blir ”trångt” så kan man ta sitt hus och parkera i skogen några dagar. Då har man hela naturen att röra sig på också. Hade en tanke på att hyra ett hus men det verkar vara lika omöjligt som att kamma en flintskallig.

Dessutom är det ett nära på oöverkomligt problem att tömma hus och uthus och fixa och dona vid en flytt. Hatar dessutom att be andra om hjälp för alla har sitt att tänka på och att leja in folk kostar en förmögenhet som jag inte har. Kanske att det blir lite över när jag sålt huset om jag har tur men det är ju då det. Nä just nu är det faktiskt rätt svart. Hoppas det släpper för det ligger en stor hög med måsten och väntar. Kanske kommer det att kännas bättre om jag får sova några nätter.

Det är i alla all tur att jag har mina ”flickor”! En stor tröst när det är som mörkast. Skulle inte ha klarat de senaste åren utan dem.

Marith

Mest roligt och lite funderingar…

Ja det har varit en mestadels rolig tid sedan förra uppdateringen. Trevliga telefonsamtal, besök, vinterväder, supermåne och Spa-helg.

Ronja kom på lördagen för att vara hos oss drygt en vecka. Det är så härligt när hon kommer på besök, mycket påminner om Garbogumman och hon är en hund som inte gör så mycket väsen av sig.. hon bara är. Älskar förstås att busa med Piga och Ulli även om deras löp (Ulli i sluttampen på sitt löp och Piga i början på sitt) gjorde att det kanske inte busade  riktigt som vanligt.

Supermånen visade sig och det var riktigt trolskt några kvällar.

På trettondagsafton kom min gamla bästis Lena  från ungdomstiden hit på besök några dagar. Vi har under lång tid inte träffats men för tre år sedan fick vi kontakt igen, tack vare Lena. Sedan har vi haft kontakt, mest via Facebook och sommaren 2016 var vi på en träff med tjejerna från vår hemby och då mellanlandade Lena här hos mej.

Många minnen, skratt och kanske några ”skämskuddar” 😀 från förr blev det. Åt lite gott och drack lite gott och mådde allmänt riktigt bra. Tänk vad skönt det är att få släppa alla tråkiga tankar och bara få njuta av gamla roliga minnen. Jo då det blev lite sådan vädring av tråkiga tankar också då Lena var med  när Thord och jag började sällskapa så hon kände ju förstås även Thord.  Vi åkte bl a på semester tillsammans och tältade. Hennes dåvarande kille körde och mycket tok blev det på den resan som vi naturligtvis också vädrade. Åkte t o m fast för fortkörning kom vi ihåg…

Lena hade med sig en jättefin bukett tulpaner och en massa annat.

Som vanligt fick flickorna sin vanliga runda och på lördagen följde även Lena med och höll oss sällskap. När jag rastade flickorna på morgonen var det ett fantastiskt ljus som förebådade ovädret som sedan kom mot kvällen. Snö och blåst i massor.

Ronjas husse kom och hämtade hem Ronja på lördagskvällen och mina flickorna gjorde sitt för att försöka få Lena att känna sig välkommen. Ulli tog t o m saken i egen tass och helt enkelt kröp upp i knät på Lena. Hon ser ju inte helt avvisande ut förstås så det funkade nog. 😀

Lena stannade till måndag förmiddag. Kändes lite tomt när hon for. Många tankar och minnen snurrade i huvudet så klart. Hoppas det inte dröjer alltför länge tills vi ses igen. Så skönt med gamla vänner då det trots tiden som gått, många år är det, ändå känns som det var igår. Bara att ta upp tråden där vi lämnade den.

Under följande vecka var det kallt vilket gör att det blev fina färger på himlen om mornarna.

Min bror Sune och hans sambo Lull kom på besök under veckan. De hade med sig en jättebukett tulpaner och en chokladask. Så jättesnällt! Känner mej riktigt bortskämd om sanningen ska fram. Jag bara älskar tulpaner!

I lördags var det dags för att njuta av min otroligt fina julklapp. Packade väskan och bilen med den och hundarna och åkte till Hissmofors. Lars, Emelie och Andreas skulle vara hundvakter medan jag och Maud åkte till Sollefteå och Hallstaberget för att njuta en Spa-helg.

Det blev förstås lite synd om Potifar igen… Ulli löpte ju när de var på besök hos oss i jul och nu kommer vi på besök och Piga löper. Nu var det ju i slutet på löpte men lite extra jobbigt blir det ju med att hålla uppsikt och att alltid ha antingen Potifar eller Piga i koppel när de är ute och går. Kan ju bara säga tusen, tusen tack till dem alla tre!

I huset fanns ju två kattor också men det var då rakt inga problem Chili gosade med huvudet mot Ulli det första hon gjorde och Ulli tittade förundrat, storögt på henne och satte sig.

Sedan bar det iväg för Maud och mej. Premiärtur för mej i henne nya bil, en Kaktus. Riktigt skön att åka i. Vi kom fram lite före incheckningstid men det var inga problem. Vi hade fått ett riktigt trevligt rum. Enda nackdelen var att elementet var iskallt och kyligt i rummet. Hittade efter många om och men termostaten och vred upp den men inget hände. Vi satt i jackorna och tog ett glas Prosecco innan det var dags att gå och få lite spabehandling. På vägen dit stannande vi vid incheckningsdisken och berättade om vårt värmebekymmer som de lovade att fixa.

Maud hade beställt formning/ansning av ögonbrynen och fransfärgning. Hon började med ögonbrynen.

När det var klart var det dags för min behandling. Hon hade beställt avslappnande ryggmassage och ansiktsbehandling. Först tog han ryggen och har jag fått bestämma har han stått där och masserat än i dag. Så gudomligt skönt. Sedan var det dags för ansiktet. Massage och olika krämer i tre omgångar. Sista omgången gjorde han en paus så det fick ligga kvar en stund och tog mina armar och händer. Himmelskt skönt! När ansiktet var klart masserade han hårbotten en stund. Snacka om att man svävade på moln.

När jag var klar var det dags för Mauds ögonfransar. Det enda som var syn var förstås att det inte var två som behandlade så vi kunde få behandling samtidigt men som sagt var, otroligt skönt!

Vi gick sedan ner på rummet och gjorde slut på Proseccon och satt och surrade tills vi kände vi var hungriga. Rummet var fortfarande kallt och elementet bara lite ljummet. Ovanför elementet var det stora fönster och det hängde ”dra-för-gardiner”. Vi drog igen dem och stoppade gardinerna bakom elementet (ja det var vattenburet) och det blev ganska snart varmt i rummet.

Vi gick ner till matsalen och god mat blev det. Hälleflundra med sötpotatispure, olika betor och knaperstekt fläsk och ett glas Riesling till det. Jag brukar tycka att Riesling är en aning för sött för min smak men till sötpotatispuren passade det perfekt, kanske för att maten var lite ”söt” så kändes inte vinet så sött…

Till efterrätt blev det en Irish coffe. Mums! När vi kom tillbaka till rummet lade vi oss på sängen och knäppte på TV’n. Vi var rätt trötta, mätta och belåtna så snart kändes ögonlocken tunga och det var dags att kalla på John Blund.

Jag sov som en stock och vaknade åtta då Maud var upp på toa men jag somnade om och klockan blev nog runt nio innan jag kravlade mej upp. Vi gjorde oss i ordning och packade väskorna och sedan gick vi och åt en riktig hotellfrukost.

Gottigottgott! Extra gott när det är bara att ta för sig och sedan ställa bort brickan, att inte behöva ta hand om varken matlagning eller disk. 😀

Efter frukosten kände vi oss kanske inte riktigt lika pigga som vi gjorde på lördagkvällen då vi planerade att gå ner på gymmet och ta en tur på gåbandet och ge roddmaskinen en omgång. Vi  kom ju på en sak att skylla på… ingen av oss hade några gymkläder med oss. Istället plockade vi ihop våra ”spagrejor” och tog resterande till bilen. Vi skulle vara utcheckade vid tio men det var fullt tillåtet att nyttja spaavdelningen.

Sagt och gjort… vi kände först på vattnet i bassängen. Varmt, men fortsatte till bubbelpoolen. Kändes som ett lämpligt alternativ att börja med. Det blev en ganska lång stund i poolen… Letade sedan reda på en ångbastu som vi satt i en bra stund och sedan kände vi att det var dags för bassängen. Den kändes inte alls så varm… skulle kanske ha börjat i en annan ordning men det blev i alla fall en liten simtur som blev skönare ju längre vi var i vattnet.

Under lördagen, när vi fick våra behandlingar, såg vi att de hade fiskar som jobbade med att ”rensa fötter” och det såg onekligen lite intressant ut så vi bestämde att vi skulle avsluta med det.

Levande ”tens” 😀

Sedan var det dags att göra sig i ordning för hemfärd. En ljuvlig helg var på väg mot sitt slut men först tog vi en kopp kaffe och en räkmacka. Snacka om att bli ordentligt bortskämd. Jag tror att detta var den klart bästa julklappen jag fått så länge jag kan minnas. Så otroligt skönt och så otroligt trevligt att få förmånen att tillbringa en helg tillsammans med sin dotter och veta att även Piga och Ulli hade det riktigt bra. Detta kommer jag att leva på länge.

Tillbaka till verkligheten var det dags att plocka ut julen. Redan på söndagen hade temperaturen stigit så utan att fundera kunde jag ha öppet till altanen och där öppna fönstren så att jag kunde kasta ut granen. Denna gran som var det märkligaste gran som jag sett. Drack knappt en liter vatten om dygnet, barrade från första dagen och var nästan kal fläckvis men ändå sköt skott….

Resten av veckan har jag inte fått så mycket gjort mer än lite tvätt och snöskottning så klart. Vet inte var tiden tar vägen för mej, blir inget gjort trots att jag nu fått en riktig energiboost.

Trevlig helg! /Marith

En fröjdefull jul!

Ja det blev faktiskt en riktigt fröjdefull jul trots allt. Jag hade i ärlighetens namn gruvat mej inför julhelgen. Den skulle jag inte behövt göra för den var riktigt angenäm. Dels kom Maud och familjen hit och förgyllde tillvaron i dagarna tre. Dels så tittade flera goa vänner in och helt oväntat så fick jag både blommor, glögg och choklad. Så många omtänksamma människor det finns. Får nästan lite dåligt samvete…

På förmiddagen på julaftonen kom Maud, Andreas och Emelie. De installerade sig och gjorde i ordning de sista julklapparna. Emelie hade varit på resa med scouterna och då köpt mörk choklad som hon vet att jag tycker om. Hon ville inte ge den som en julklapp för den var köpt som en liten present. Denna omtänksamma och goa tonårig är ju helt otrolig som tänker på sin momma när hon är ute på äventyr. <3

Under tiden fixade jag lite varm choklad till ungdomarna och glögg till Maud och mej och lite pepparkakor och lussekatter till oss alla. Packade sedan ryggsäcken och gick en skogstur med hundarna bort till Alexis och slog läger och njöt av fikat och naturen. Vädret var också med oss och solen sken.

Så härligt med glada ungdomar som rullar runt i snön tillsammans med hundarna och smittar med sitt goda humör.

Ulli löpte så när vi var ute fick vi växla med att ha Potifar och henne i koppel. Inomhus fick de vara tillsammans då de skötte sig alldeles utmärkt och dessutom hade Ulli tikskydd på sig. Potifar är en exemplarisk gentleman. Enda problemet var att han inte hade så stor aptit så det blev för det mesta lite mat kvar…

När vi kom hem igen hade Lars, som hade jour, skjutsat ner sin mor Anitha, som också skulle fira julafton med oss. Tyvärr hade Lars fått larm så han hade varit tvungen att åka igen, ända upp till Åre. Vi andra fixade jullunch, lutfisk! Jammi! Lagom till Kalle Anka och hans vänner kom Lars tillbaka. Maud hade gjort iordning en portion med lutfisk till honom så han också fick lite julfiling. 😀

Efter Kalle var det så dags att dela ut julklappar. Många klappar var det.

Emelie och Andreas skötte utdelningen och sedan var det dags för julklappsöppning.

Så roligt att se att ungdomarna är glada för vad än det är i paketen. En del var förstås riktiga ”höjdare” men i några var det t ex klädvårdsrullar och liknande. Nöjda och glada tog de emot vad det än var i paketen. Skönt att det fortfarande är tanken med gåvan som är viktigare än värdet på gåvan.

Själv blev jag helt överväldigad. Dels var det många paket och dels var det en julklapp från hela familjen Barkar som verkligen överträffade allt !

Helt underbart! Två mor-dotterdygn, spa, hundvakt, resa, hotell… Vad mer kan man önska sig? Har under ett helt år gått och önskat att jag skulle ha haft möjlighet att få några dagar som jag bara kunde få vara… Ingen matlagning, ingen hundpassning, ingen tanke på någon annan. Har visserligen inte haft ansvaret för någon annan än mej själv och mina hundar i fyra månader men det var inte det som jag önskade mej. Jag kommer att njuta av varje minut!

Efter julklappsutdelningen var det då så dags för julbordet. Vi  hjälptes åt att göra i ordning. Emelie hade själv fixat det hon skulle äta då hon är vegetarian, gulliga unge! <3 Som vanligt åt man mer än vad man borde. Proppmätt var ordet. När kvällen led mot sitt slut åkte Lars och Anitha hem.

Lars jobbade under juldagen fram till kl 14 och sedan hade han jour. Han åkte hit för att äta middag då det vankades den traditionella julharen.  Innan det var dags för den så hann jag, Maud, Emelie, Andreas, Lady, Piga, Ulli och Potifar ut på en tur i skogen.

Precis när det var färdigätet var det så dags igen att åka på ett larm. Tyvärr resulterade det i ett besök på akuten då han gjorde illa sin hand. Det slutade med fyra stygn och en stelkrampsspruta.

På annandagen åkte resterande familjen också hem och en kvart senare kom ”andra halvan”, min son Göran och hans familj, Ann-Sofi och barnen Cassandra, Melinda och lilla Isabelle.

De hade också med sig nytillskottet i hundflocken för lite socialisering. Lilla Vida, 5 månader drever. En riktig liten goding!

Isabelle var på strålande humör och letade raskt fram leksakerna som hon brukar leka med när hon är här. Lite från julbordet inledde middagen och sedan bjöd jag på älgskav. Cassandra är också vegetarian så hon åt också lite specialkost istället för det traditionella. Efter middagen tog både Isabelle och Vida en liten vilostund i Pigas och Ullis sköna säng.

Klockan sex skulle Cassandra  åka med tåget ner till sin kille, Hugo, som bor i Stockholm, så efter maten var de tvungna att bege sig hemåt.

Efter att hundarna var matade och rastade satte jag mej i fåtöljen och slog på TV’n.  Det kändes allt lite tomt… men jag är väldigt glad över att jag fick besök av mina barn och barnbarn den här helgen. Den gick förundransvärt smärtfri men självklart blev det lite tungt ”dagen efter”. Hittade detta på Facebook och känner att det faktiskt är en liten tröst.

Att överlista Jantes foto.

Lättare sagt än gjort men väl värt att ha i tankarna. Det gäller bara att hitta vad man ska leva för och hur man ska leva. Inte lätt att ställa om sig efter att aldrig någonsin levt ensam under sin levnad förrän nu. Det är faktiskt en jädra stor omställning… Inte så konstigt att det är tungt ibland.

Sedan började det snöa så jag har haft fullt upp med att skotta snö och inte värst mycket tid till komplentation. Tvi vale! Vet nu definitivt att detta är sista vintern här. Praktiskt taget alla leder värker och musklerna har träningsvärk. Måste finnas annat att sysselsätta sig med än snöskottning.

 

Igår, fredag, var det dags för en pelletsleverans. Snälla grannen Göran åkte och hämtade två stora säckar i Lockne. Snälla Staffan, nere på byn, som också skottar vägen åt mej, kom och skulle hjälpa mej få säckarna på plats. Det gick åt helvete! Det var gamla utslitna säckar så banden som traktorn lyfter säckarna i gav med sig och säcken åkte i backen… eller rättare sagt ner i snön. Staffan var tvungen att åka hem till sig och sätta på skopan istället för gaffeln och skotta undan en massa snö och sedan försiktigt lyfta upp säcken i skopan och köra fram till rännan då säcken hade spruckit på översidan.

Pelletsmöda

Naturligtvis snöade det också så det gjorde ju inte saken lättare. Göran hjälpte mej att hinka ner pelletsen i rännan och sedan var det dags att få den andra säcken på plats. Nu var vi ju beredda på vad som kunde hända och försiktigt, försiktigt lyfte Staffan säcken sedan han varit hem och bytt till gaffel igen. Hann inte lyfta den många decimeter förrän första bandet gick sönder. Då tog vi ett buntband under säcken och över gafflarna. Han hann halvvägs så gled bandet på snedden och säcken lutade så han var tvungen att sätta ner den. Ett spännband till avhjälpte det hela och efter en mycket försiktig körning kom säcken på plats.

Rätt ilsk kände jag mej förstås. Det hela hade tagit två timmar istället för ca 30 – 45 minuter. Tänkte lite… ringde sedan upp leverantören och berättade hur det hade varit. Då skickar jag ingen faktura för så ska det naturligtvis inte vara. Är det okey? Ja tack sa jag, den kompensationen är jag självklart nöjd med.

Slutet gott, inte så dumt med en månads fri värme, men ett riktigt skitgöra var det förstås. Får försöka kompensera mina medhjälpare också naturligtvis.

Idag kom Ronja och ska vara hos oss till nästa lördag. Så kul att få tillfälle att träffa henne med jämna mellanrum. Vi får försöka att göra vistelsen lite roligare för henne än sist då det slutade med livmoderinflammation och tillhörande operation. Det har hon repat sig ifrån helt och hållet och idag var det full fart.

Kör så det ryker!

Nyårshelgen ska jag fira i stillhet. Behövs lite reflektion och summering av detta år med både roliga och väldigt tråkiga händelser. Jag har också lite snöskottning kvar, den sista snön och Staffan skulle komma och skotta vägen. Ingen rolig sysselsättning men jag hann helt enkelt med idag. Har haft både besök och resterande tid suttit i telefon. Trevliga samtal bl a två timmar med Maud, tror det är rekord för oss. Lite information om spahelgen som blir helgen 13-14/1. Kan ett år börja bättre? Dessutom är det planerat att min gamla klasskamrat och bästis från ungdomsåren kommer på besök under 13-dagshelgen. Mycket roligt att se fram emot alltså.

Önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År från mej och mina ”flickor”!

 

Att acceptera sakernas tillstånd

Ja inte är det lätt inte. Jag tycker nog att livet är lite väl orättvist så jag har vid det här laget accepterat att livet faktiskt inte är rättvist. Vissa får mer och andra mindre. Vissa blir hårt prövade och andra mindre. Kanske kan man inte jämföra. Vissa kanske inte klarar det andra faktiskt gör. Livet är hårt! Jag har under de senaste 9 åren försökt förlika mej med ödet. De första 3 – 4 åren var riktigt kämpiga. Ingen ekonomi, ovisst med Thord, jobbade för brinnande livet och fick bakslag kroppsligt.

Under de första fyra åren hann Thord ta sig upp ur rullstolen till kryckor till att kunna gå utan kryckor inomhus. Sedan kom nästa smäll… Under rehab föll han och bröt lårbenet p g a försumlighet som dessutom blev en lex Sara anmälan. Åter igen rehab på Remothagen och rullstol igen. Kämpade sig upp till kryckor men för att klara ekonomin var jag tvungen att jobba halvtid på ”bortajobb”. Resulterade i att han trodde han var bättre än han var och bröt återigen lårbenet.

En ännu kämpigare period för att åter kunna gå på kryckor men envis och med ett envist huskors kom han på benen igen. Bröt förstås en arm nästa gång men som tur var hade det faktiskt inte så stor inverkan då armen ifråga inte var brukbar innan heller. MEN så blev det dags för mej att operera höften som helt pajat. En tuff tid med hemtjänsten springande här och få visste vad de skulle göra eller hantera Thord vilket hade till följd att hans afasi blommade ut riktigt igen. 18 personer på 11 dagar… då måste man sätta ner foten. Nu blev det max två nya per dag… Ja ja, vi repade oss från det också.

Redan för 9 år sedan fick vi lägga alla planer och drömmar på hyllan. Första åren var värst då vi inte visste var något skulle ta vägen. Efter ca 5 år började vi acceptera sakernas tillstånd och sätta upp nya, relativt uppnåbara mål och drömmar. Några hann vi infria, några var definitivt kvar. Vi hade en ganska bra sommar då vi struntade i en del saker som vi borde ha gjort och istället passade på att göra lite roliga saker bara, som tur var, skulle det visa sig.

Han hade haft lite problem under vårvintern/våren och bl a opererat bort en platta på benet efter senast lårbensbrottet (han hade fått opererat bort en skruv tidigare efter första lårbensbrottet). Han hade också haft en del andra besvär som renderade kontakt med sjukvården men på hösten blev det lite akut. Det slutade ju med ett akutbesök på Östersunds sjukhus med diagnos cancer i både lunga och lever (på höger sida där han inte hade så bra känsel). En vecka senare somnade han in….

Jag borde ju kanske ha varit beredd på att vad som helst kan hända men det var jag inte. Lite naivt trodde jag att livet började räta upp sig. Hade lite planer igen för framtiden och kände mej rätt hoppfull. Snacka om att någon drar undan mattan under fötterna. Ja det har varit rätt kämpigt några månader men av 9 års erfarenhet har jag lärt mej lite hur jag fungerar i alla fall. Jag kan inte ta in allt på en gång. Jag är en person som gärna går ”all in” när jag gör något så det gäller att pytsa lagom doser av saker och ting om jag inte ska bryta ihop.

Jag vet att det fanns en hel del vänner och bekanta som tyckte att jag gjorde saker fel, tänkte fel o s v i början. Jag startade ju med att plocka bort de mest uppenbara påminnelserna om Thord. Kläder skor och andra saker som var bara hans. Detta för att jag vet hur JAG fungerar. En del tycket att jag inte skulle göra så, vänta lite och känna efter hur jag känner. Vet att det var i välmening men det har inte fungerat att göra så för MEJ, kanske för någon annan men som sagt, inte för mej. Helt rätt sätt då jag fortfarande är vid mina sinnes fulla bruk, tror jag i alla fall….

Kände också att jag måste starta om, sälja huset och skaffa något nytt boende som var bara mitt. Började att röja, det finns oerhört mycket att röja, och jag hann förstås bara skumma på ytan innan vintern var här. Insåg att jag måste vänta till vår/sommar om det ska kunna fungera. Känner också att det finns för- och nackdelar med allt så vi får se hur det går. Ekonomiskt vore det förstås läge att sälja… Den största pensionsförsäkringen har vi ju lagt på huset, men men… vi får se.

Hur som helst så har det fungerat skapligt att ta saker och ting lite pö om pö. Får lägga full energi på det som är aktuellt just då och lämna det övriga tills det blir dags att ta itu med det. Tyvärr har december varit förjävlig rent ut sagt. Inte på grund av att det varit mycket att göra eller så utan på grund av alla dessa jävla (ja jag svär för det är jävla) påminnelserna om den förbannade cancern. Jag kan inte titta på TV eller gå in på internet, FB eller tidningarna eller vad som helst, utan att nog fan står det något om cancer! Jag vill inte bli påmind om det just nu! Orkar inte! Förstår att man i juletider vill passa på att tigga pengar men snälla, får jag en paus?

Jag har alltid gett en slant till det som just för tillfället känns rätt. Det finns många behjärtansvärda ändamål, Rädda barnen, Läkare utan gränser, Bassefonden, Barncancerfonden, Cancerfonden, Hjärt- och lungfonden, ja det finns hur mycket som helst. Jag skänker en slant när jag har pengar över och har lust. Fixar däremot inte när man nästan kräver, tigger, försöker ge en dåligt samvete om man inte ger. Lika är det med alla berättelser om cancer som man ska dela. Berätta gärna och låt folk läsa om de vill men låt berättelserna stanna hos dem som berättar. Man är ingen dålig människa för att man inte delar en annans historia! Vi har alla våra kors att bära. Jag berättar min historia men jag vill att den är min, skulle inte alls vilja att den delades hit och dit. Läs här den som vill, det räcker!

Jag skulle också vilja uppmana alla fanatiker som poängterar miljötänk, köttätande och diverse andra saker som man försöker ge oliktänkande dåligt samvete, ta för guds skull julledigt och låt folk få njuta av tillvaron med god mat, juleljus, både levande och elektriska, äkta julgran och levande hyacinter och julklappar efter lust och förstånd.  Finns så mycket elände ändå i världen, gör något själv och låt andra själva avgöra om och vad det vill göra.

Avslutar med en uppmaning till alla som läser bloggen: Var rädd om era nära och kära, ni vet inte vad som finns bakom nästa krök så ta chansen och lev fullt ut!

Marith