Att ha något att se fram emot…

Man säger ju att för att orka med livets alla besvärligheter så måste man ha något att se fram emot. Kanske därför det har varit riktigt tunga dagar ett tag nu. Jag hade tänkt att försöka sälja huset innan vintern kommer men har fått tänka om. Hindren är alltför stora för att jag säkert ska hinna fixa allt. Denna insikt kom när jag summerade vad vi hann göra när May och Bosse var här och hjälpte mej. Jag har ju bara ”skummat lite på ytan” så det är ofantligt mycket kvar att göra. Mycket av det kommer jag definitivt inte att klara själv då det behövs mannakraft men jag tycker det är väldigt jobbigt att ständigt be om hjälp. Känns som jag sitter i en rävsax just nu.

Insikten om allt som måste göras tog musten ur mej. Vet inte riktigt vad jag ska börja med, vad är viktigast, hur ska det göras… Då blev det några dagar då jag inte gjorde något alls. Snälla Kent var i alla fall hit och fixade en stolpe till trappan upp till altanen. Den gamla höll på att ruttna men nu är det fräscht igen. Min snälla  granne hjäpte mej med pelletsen som tog slut i måndags. Ja, jag säger då det… tur att det finns så snälla människor runt mej annars har detta inte gått över huvud taget.

Idag kom äntligen sista papperet så jag kan lämna in allt till Mårten som ska fixa bouppteckningen. Hoppas det inte dyker upp några överraskningar men det skulle inte förvåna mej alls. Kanske blir tvungen att sälja så fort som möjligt trots allt. Jag har ju bråkat med en person som tog 700,- för att skrota vår gamla volvo förra året. Han var hit och hämtade den i augusti i fjol men den är fortfarande inte skrotad. Lite märkligt att Thord, som inte längre finns med oss, är ägare till en bil som vi betalat för att få skrotad för ett år sedan. Precis som om jag inte har bättre för mej än att bråka om sådan också. Har i alla fall fått svar från honom idag så vi får väl se hur det blir. Fixas det inte kommer jag faktiskt att anmäla för bedrägeri!

I söndagskväll fick jag oväntat besök av Kerstin och Johan. Alltid trevligt med besökare och särskilt när det änder alldeles oväntat. Idag fick jag besök från Norge. Arne hade ärenden till Östersund och fick reda på att Thord har lämnat oss. Han slog en signal först och kom sedan ner och fikade och stannade och pratade en stund. Trevligt avbrott det också. 😀

Sömnen är lite varierad. En del nätter går det bra att somna och att somna om när jag vaknar. Brukar bli minst två gånger per natt men jag brukar kunna nå upp till ca sju timmar totalt. I natt var det inte en sådan natt. Blev nog kanske fyra timmar så det var lite tungt att stiga upp ur sängen. Tack och lov så var det bättre väder idag. Solen sken och morgonrundan gav en riktig energikick.

Det är tur att det är så fina färger på hösten!

Än har inte fåglarna rensat alla bär på rönnbärsträden. Just detta träd har inte kommit i sin krafts dagar ännu men … liten men naggande god.

Jag tror t o m flickorna tyckte att det var lite ljuvligt idag.

Jag fick så pass stor energikick att jag bestämde mej för att putsa lite fönster. Började med de som såg sämst ut (hundrummet och  köket) får väl se om det blir någon fortsättning. Bävar för att se om kroppen kommer att protestera eller om det blev lagom dos. Har haft mycket värk och fönsterputsning brukar göra det etter värre. Har ju lejt bort det i flera år men dels så finns det nog ingen som kan putsa fönster riktigt numera och dels så gäller det att hålla hårt i slantarna.

I morgon hade jag tänkt storstäda men det blir nog en tur till Östersund med papperen till Mårten så bouppteckningen kan bli klar så fort som möjligt. Vore för underbart att få veta var man står. Denna ovisshet ovanpå tomheten och sorgen kan jag faktiskt klara mej utan. Kanske, kanske kan man försöka hitta någon form av mål att se fram emot när ovissheten skingras men den kanske bara förbyts mot katastrof.  Det är nog inte så konstigt att sömnen inte är den bästa.

Avslutar med en foto på en nyponros som inte ger sig trots att det hade varit frost på natten. Hämtar lite inspiration från den och inväntar morgondagen…

Marith

Idag skulle vi ha firat…

Ja idag skulle Thord ha firat sin 70-årsdag med öppet hus. Tyvärr blev det inte så. Om jag ska vara ärlig så är det väl fler gånger som det inte blir som det är tänkt än när allt går i lås.

Det har varit en händelserik tid som gått sedan sist. I fredags fick jag besök av Lena och hennes tre hundar. Blev en hel del ”surr”, lite mat och lite dryck. Härligt med besök och sällskap! Jag fick också en jättefin azalea av Lena.

På söndagen kom syster May och svåger Bosse. Vi började röja nere på logen och fick ihop en hel del som skulle på tippen. Resten ställde vi upp lite prydligt och städade upp så det ser rätt bra ut där nere. Vi lastade släpvagnen med skräpet (upptäckte idag att vi glömde de vi ställe alldeles innanför dörren så det blev nog ett halvt lass kvar).

Vi fortsatte med att ta en hel del från övervåningen på uthuset men där är det väl åtminstone en tredjedel kvar som är osorterat och fortfarande ostädat. Släpvagnen blev mer än full så jag gick till grannen och frågade om jag kunde få låna deras och det fick jag. Ja, jag har jättesnälla grannar måste jag säga.   På kvällen åt vi lite gott och syrran och jag fick en riktig ”systerkväll” då Bosse åkte hem. Vi kom på att vi faktiskt… aldrig haft en sådan kväll. När vi träffats så har det alltid varit med våra karlar eller barn eller allihop. Riktigt trevligt måste jag säga.

Måndagen ägnades åt att ta itu med Thords lager i ”vedboden”. Där hade han satt upp hyllor och där låg allehanda ”elprylar”  från hans elektrikertid, lite huller om buller. Sorterade bort allt som jag med lätthet kunde klassa som skräp. Det jag var tveksam om eller som jag tycker kan vara riktiga grejor fick vara kvar på hyllorna. Tänkte kontakta elektriker i kommunen och säga att de kan få komma och se om det är något som de har användning för och plocka med sig. Om de känner att det kan vara värt en slant så tar jag tacksamt emot men det finns förstås även sånt som kan vara bra att ha men inte värt att betala för och de får de förstås också ta med sig. Jag har ingen aning om vad saker och ting kan vara värda så på det här viset kanske vi tjänar på det alla inblandade.

Tidigt på tisdag morgon kom Bosse. Vi åkte iväg med släpvagnarna och lastade av, vilket gick riktigt smärtfritt. Vi var i stort sett ensamma där så det gick fort att lasta av. Sedan åkte vi hem och lastade på ett lass till och Bosse och jag åkte och lastade av medan May höll mina flickor sällskap.

Hade planerat lite göromål för resten av dagen men det blev inte så mycket gjort. Var rätt slut både mentalt och kroppsligt då kroppen protesterade rätt ordentligt. Dels hade vissa muskler fått jobba vilket det inte var vana vid och dels så mådde inte mina leder så bra.  Sov väl rätt skapligt trots allt (hade tagit några extra värktabletter) så onsdag förmiddag blev det lite gjort i alla fall.

På eftermiddagen var det dags att åka till banken. Tänk att det ska vara så omständligt! Vi har haft gemensamt bankkonto vilket inneburit att alla räkningar har varit inlagda på Thords ”halva” och därmed har jag nu fått lägga in mottagarna på nytt på min ”halva”. När jag nu var in på banken så fick jag reda på att jag får inte behålla kontot eftersom det var Thords namn som stod först. Nya konton blev förstås resultatet så nu är det bara till att lägga in mottagare IGEN! Dessutom är det samma sak med alla autogiron som är omlagda till mitt namn. Nytt konto förstås! Även inbetalningarna ska ändras till mitt nya konto. Så, ja det är bara att kavla upp ärmarna och ta itu med detta. SKITBYRÅKRATI!!!  OCH det mesta beror på att män är viktigare än kvinnor. Det är till männen räkningarna går, det är männen som står först på de flesta papper. Ett gott råd till er alla kvinnor där ute, se till så ni står först om ni inte vill ha detta hel..te om ni råkar leva längre än er karl.

Nåja, kvällen blev i alla fall bra. Mats och Barbro och deras tre hundar kom och hälsade på när jag kom hem. De hade med sig mat som de fixade och bjöd på först fördrink sedan älggryta med potatis- och morotsmos samt broccoli som varmrätt och en god kaka till kaffet på maten. Supergott! Känner att jag verkligen blir bortskämd med både sällskap, hjälp och omtanke. Tack alla ni snälla omtänksamma vänner!!! Tack vare er så har de sista 6 veckorna trots allt varit uthärdiga!

Sov riktigt gott i natt, godare än på mycket länge. Vaknade kvart över åtta då även flickorna passade på att ha sovmorgon. Gick en tur i regnet och tänkte på att idag skulle Thord ha haft sitt kalas. Kändes riktigt tungt och vädret gjorde ju inte saken bättre. När jag kom hem fixade jag lite frukost och tänkte på att jag faktiskt hade tur även idag då Lars och Ulla hade initierat lite träning. Så skönt att få tänka på lite annat.

Nu var jag väl kanske inte så alert och kände för att göra så mycket avancerat men vi kom överens om att vi lägger ett stort fält där de får jobba på terrängbyte äng-skog. Att det regnade och vittringen slogs ner var ju ett lite plus egentligen. Det gällde att ha nosen inställd på sök! Vi hade lagt ut nitton dummisar och arton kom in. Lite svinn får man räkna med. 😀 Vi höll till i Ismundsundet hos Lars så han och Valle får väl ut och jobba lite sedan. Jag tror att de blev rätt trötta alla fyra, Susa, Valle, Piga och Ulli. De jobbade på kanonbra så vi ska nog inte klaga men lätt var det inte. Vi avslutade med att gå in hos Lars när det var dags för fika. Kändes inte så lockande att sitta ute på ryggsäcken även om det precis slutat regna. Man blir rätt kall när man blir blöt och även om man har regnkläder så blir det kallt om händerna. Tror det är nog bara gortexhandskar som står emot regn samtidigt som de är smidiga men de brukar kosta multum så sådana har jag hittills inne unnat mej. Kanske dags att börja tänka lite mer på mina artrosleder…

Avslutar med några bilder från igår på vår morgonrunda. Regntungt men ibland finns det en strimma ljus vid horisonten.

Marith

 

Gott och blandat…

… eller sött och surt. Ja de senaste dagarna har verkligen varit lite upp och ner. Jag fick prisförslag av mäklaren, både på utropspris på huset och deras arvode. Kan väl säga så här… det fick mej inte att tvärt bestämma mej för hur jag gör. Ovisst ett tag till alltså. Känns lite som valet mellan Aftonbladet eller Expressen.

Skulle ta itu med att börja plocka i alla saker som finns här, både i uthusen och inne i huset. Det som mest låg på, var ju Thords kläder. Kanske därför det var så svårt att komma igång. Saker har hela tiden kommit emellan men i går var det dags. Tog mer än halva dagenmed kläderna. Sorterade det som skulle kastas och det som skulle skänkas till Röda Korset. Det blev tre stora sopsäckar av varje.

Det tog nog psykiskt mer än vad jag hade trott att det skulle göra. Min snälla bror och svägerska skulle komma idag på eftermiddagen och hjälpa mej att köra bort lite skärp till återvinningen men jag kände redan igår eftermiddag att det kommer jag inte att orka ta itu med. Jag tror inte att man riktigt kan förstå hur det är förrän man själv varit i samma situation. Det är tufft och hårt att mista en närstående eller en kär hund, katt eller häst t ex men det är inte riktigt samma sak. Har ju mist både min mor och far och ett antal hundar som verkligen stått mej nära men det är nog inget som tagit mej lika djupt som detta.

Det är ju heller inte bara förlusten av personen, det är ju det liv man levde, de förhoppningar man byggt upp, det planer man haft som plötsligt raserats så totalt. Det tar tid att hitta balansen i tillvaron och att kunna fungera som vanligt. Tar på krafterna… Jag känner också att jag måste få ta det i min egen takt för det är det enda som jag faktiskt kan kontrollera. Allt annat är det andra som bestämmer, avgör eller påverkar hur min framtid blir.

Som tur är har jag fina människor runt mej. Igår kväll kom Lars & Berit och Lena och hämtade mej för vi skulle ut och äta middag. Vart blev en överraskning… Restaurang Chili i Brunflo som har kanongod Thaimat. Enda ”felet” är att man äter så man nästan spricker. Tusen tack Lars & Berit! Valle får gärna ta flera ettor om detta blir resultatet  😉

Barbro ringde och vi försökte hitta en dag som passade för att umgås och ta en tur med hundarna men när jag var ledig så var inte de lediga så det blev bestämt att de skulle komma hit på en blixtvisit på onsdag kväll då de också ville bjuda på mat så tar vi en längre samvaro lite senare. Nog har man det rätt beviljat? Goa snälla människor!

Lena hörde av sig i dag och hon och hundarna kommer en sväng i morgon kväll och blir kvar till lördag förmiddag. Kul! Då blir det säkert lite härligt ”surr” och något glas vin. Hon är också ”transportör” av några reservdelar till min Flexilauncher så det känns bra att kunna få bjuda på lite mat som tack för hjälpen.

Pappersexercisen är på långt när inte klar ännu. Det kommer papper nästan varje dag som antingen ska skrivas på eller skickas in för ändringar. De ringde också från banken i går och ville att jag skulle komma in för de behövde underskrifter. Det blir onsdag till veckan. Det verkar aldrig ta slut…

Igår slocknade ”storteven” också. Klart som korvspad att det är mera saker som ska krångla. Som tur är hade jag en reservteve men den är mycket mindre än den stora som dessutom sitter fast på väggen. Jag får ju inte bort den själv så den måste jag ha hjälp att ta ner, suck!

Tjusigt va… eller inte…

Nä nu har jag klagat nog för idag. Hoppas orken och lusten är större i morgon så jag får lite gjort innan jag får besök. Slutar med ett foto från gårdagens morgonrunda. ”Sidhuvudets” foto är från kvällens runda så trots att det varit grått och blött och trist så finns det en strimma sol lite här och var…  precis som livet.

Marith

En månad har gått…

Ja nu har det gått en månad sedan Thord lämnade oss. Har förstått att han inte är här längre men det är svårare att inse det här med ”aldrig mer”.  Många minnen dyker upp … t ex som idag när jag satt och letade efter ett foto i Dropbox eller som igår när jag tände lite värmeljus/ljus. Det var ju alltid Thords uppgift att byta värmeljusen och tända dem när höstkvällarna mörknar.

I veckan som gått var mäklaren hit och tittade men jag har inte fått något besked om några priser ännu. Jag har varit helt inne på att sälja men det finns en liten naggande tanke… kanske inte ändå. Vet att det skulle vara vansinne men osvuret är bäst. Har varit och tittat på ett hus som blir hyresledigt i vinter och på torsdag ska jag iväg och titta på ett annat hus. Ja den som lever får se hur det blir. Känns väldigt tungt att ”dra upp sina rötter” efter 39 år också. Jag kommer definitivt sakna allt som vi gjort för att underlätta ”hundskötseln” från bänkarna på bron (så de är lätta att torka av), ”insläppet” direkt till duschen när de rullat sig i ”godsaker” till lilla rasthagen vid bron. Kommer också att sakna mitt nya, fräscha, lättarbetade kök, centraldammsugaren och närheten till skogen. Mitt utrymme både inne och ute (huset står mitt på tomten av ca 1 ha) som gör att det känns som jag kan andas. Hur det än blir och hur jag än gör kommer det inte att bli lätt. Finns för- och nackdelar med allt.

Under tiden så blir det upprensning i uthusen och alla andra gömmor. Finns både ”rat” och saker som jag ska ha kvar och sånt som går att sälja. Många grejor är det. Bror och svägerska kommer en sväng på torsdag och hjälper mej att få iväg det jag lyckas packa ihop till dess och som ska på sopstationen och måndag och tisdag kommer min syster och hjälper mej att sortera Thords ”lager av bra och ha saker”. Mycket går säkert att sälja för det är allt från specialverktyg till rent skräp. Jag gissar dock att det kommer att finnas att göra på den fronten tills det blir bister vinter…

I går var vi iväg och gratulerade minsta barnbarnet Isabelle när hon fyllde 3 år. Maud tittade in och vi följdes åt till födelsedagskalaset. Blev lite upprensning av Thords kläder också så nu är det som är kvar ganska hanterbart. Dock finns det en del som är bra kläder och som skulle gå att skänka bort men jag vet inte riktigt var det finns någon insamling. Får väl luska lite…

På onsdagkväll kommer Berit & Lars och Lena och hämtar mej för då ska vi visst ut och äta. Vart vet jag inte så det blir spännande. Berit & Lars firar Valles två öppenklassettor på Litsprovet och vill på detta sätt tacka för lite tips de fått av mej på träningarna. Jättegulligt!

Ja livet går på något sätt vidare även om det är riktigt tungt emellanåt men så kommer det nog att vara en rätt lång tid framöver är jag rädd. Jag ”pytsar” det tunga i lagom stora doser. Tror det är enda sättet att inte bryta ihop. Sover skapligt gott en del nätter och en del lite sämre. Sämst är väl att min artros har gett sig till känna lite mera nu. Vet inte om det är för att jag ”har tid” att känna efter eller om det har blivit sämre.

Det är i alla fall tur att jag har mina flickor. Även om jag inte orkar ta initiativ till träning så kommer lusten emellanåt men jag kommer inte längre än så. Promenader i skogen blir det dock och en och annan apport men jag ser att det skulle behövas lite mera hjärngympa till lilla Ulli. Det kryper i kroppen och hon springer som flygande maran och Piga hänger faktiskt på rätt bra också. Får väl försöka få ordning på dagsschemat och lägga in lite planlagd träning för dem så kanske jag får ändan ur vagnen.

Fina naturupplevelser blir det i alla fall när vi går i skogen. Ikväll gick vi innan det mörknade och det är ju bara att njuta av naturen.

Fotot ger inte riktigt rättvisa åt verkligheten. Man såg solnedgången men den kan bara anas på fotot.

Marith

Byråkratisverige!

Dagen började skaplig. Rätt bra väder när jag gick morgonrundan med flickorna. Fick faktiskt öppna jackan då den var lite för varm för dagens väder till skillnad mot morgonrundan igår.

Hade en fulltecknad lista på att-göra-saker och kände att om jag snor mej på så hinner jag undan med mycket… Tyvärr började jag i fel ände. Jag hade en del pappersexercis på hög så jag tänkte att jag gör väl undan den först så har jag dan fri sedan.

Pyttsan! Telefonköer, papper som skickats som jag måste kolla upp. Bara att kasta, inget att bry sig om, skicka in blanketten, har inte fått någon, skickar igen… Ja HELA dagen gick åt (en timme gick också åt till att få igång skrivaren som strulade )…  Ja kanske inte riktigt hela dagen men jag tappade ju sugen så jag åkte till Gällö och uträttade några ärenden där istället. SKITDAG skulle jag vilja säga. Inte ens hundarna fick något extra idag.

Fortfarande känns det tomt vid matdags. Frukosten har sina vanor som sitter kvar. Jag brukar lägga tidningen i hallen som Piga får hämta när frukosten är framdukad. När jag får den brukar jag läsa stjärnorna högt, först Thords och sedan min. Har fortfarande inte lärt mej att jag inte ska läsa Vågen (läser inte högt men läser)…

Ikväll gjorde jag det lite enkelt för mej så jag tog fram Thaigrytan, som blivit över för några veckor sedan, ur frysen. Som ett brev på posten kände jag ju att det kanske jag inte skulle ha gjort. Det var ju en av Thords stora favoriter. Behöver jag säga att det smakade inte lika gott som det brukar…

I morgon kommer Maud, tack och lov, och ska hjälpa mej att måla lite av ”det-fixar-vi-sedan-projekten”. Hoppas bara att det är rätt färgburkar som jag plockat fram. Tänkte fnissa till lite detaljer tills på onsdag när mäklaren kommer, det blir ju lite skavanker här och var. Ska också byta några panelskivor i hallen där hundarna har skavt av lite. Måste också försöka städa upp lite utomhus om vädret blir bra så kan jag köpa lite ljung och piffa upp vid bron sedan. Får försöka hinna städa huset på måndag för på tisdag lär ju nästan hela dagen gå åt till ärenden i stan och röntgen på sjukhuset. Ja ja det ordnar sig nog (kanske).

Trevlig helg hör ni!

Marith

 

Varmt tack!

Det är otroligt många som  visat sitt deltagande och hedrat minnet av vår älskade Thord via telefonsamtal, sms, chatt, kommentarer på Facebook, via snigelpost  och gåvor till olika fonder och vi vill på detta sätt visa vårt varma tack!

 Thord Hemmingsson

Ett varmt tack från hela familjen!

Marith
Göran & Ann-Sofie, Cassandra, Melinda och Isabelle
Maud & Lars, Emelie och Andreas

Det har nu gått tre veckor sedan Thords bortgång och jag kan fortfarande inte riktigt fatta att han inte finns längre. Många gånger per dag kommer jag på mej att tänka ”det måste jag berätta för Thord”, innan jag kommer på mej om att det kan jag ju inte alls göra längre. Vissa dagar känns fortfarande otroligt jobbiga men så ringer telefonen eller någon skickar ett meddelande via chatt eller sms och de tunga tankarna bryts. Känner mej, trots allt, privilegierad då jag har så många vänner och släktingar som visar att de bryr sig. Tusen, tusen tack alla!

Det finns en sak som känns lite svårt att ta nu när jag känner att jag är längst ner i en stor grop som jag försöker ta mig upp ur och det är när någon säger ”Du är så stark” eller ”Det här kommer du att klara, du är ju så stark”. T o m om man gör en test på Facebook så nog sjutton står det att jag är stark där också. Vet att det sägs i välmening och egentligen kanske menat som uppmuntran och jag skulle kanske kunna ta det som positivt om/när jag väl tagit mej upp ur gropen men inte när jag helst skulle vilja lägga mej i fosterställning och skita i allt. Just nu känns det som om man inte riktigt förstår att det inte handlar om ifall man är stark eller inte. Det handlar om att man återigen är ställd inför ett faktum som man själv inte är skuld till och som man med bästa vilja i världen inte kan göra ogjord. Det är bara att tugga i sig och antingen kämpa eller ge upp. Pest eller kolera.  Jag har ju tränat på att kämpa i 9 år nu och äntligen, sista 2 åren så har det sett rätt ljust ut så självklart var det då dags att ändra spelreglerna igen… Ja som ni ser så är jag ju dessutom otacksam också …

Om jag ska fortsätta klaga lite så är det denna f–bannade byråkrati med allting också. Inte nog med att man sörjer och har tappat fotfästet så är allt bara såååå krångligt. För varje sak man måste ordna så går det åt minst 4 – 5 telefonsamtal, oftast också att man får sitta i en lång telefonkö dessutom. Blanketter som ska skickas in och besked som man ska vänta på. Inte konstigt att det känns som att jag helst bara skulle vilja ge upp.

Nej, nu känns det som om det blev lite fel… Tanken var att jag vill tacka alla som visar att ni bryr er. Det är allt lite snurrigt i knoppen, inget blir riktigt som jag tänkt. Förlåt och tack!

Marith

Små besök i verkligheten

Det börjar tuffa till sig… Jag har hittills levt lite på sidan av, varit mest åskådare. Den rollen klev jag nog in i samma dag som Thord klev in genom portarna på akuten på Östersunds sjukhus. Sedan dess har jag gjort små besök i verkligheten, allt för att försöka behålla förståndet. Besöken tätnar i antal och varar längre och längre.  Inte för att jag vill men kraften att ta steget ut igen blir svagare och svagare. Verkligheten börjar tränga sig på…

Idag slog den till med full kraft. Ni som känner oss kommer säkert ihåg alla vattenproblem/vattenskador som vi hade första året som Thord försökte repa sig från sin stroke. Idag när jag klev in i duschen och vred på vattnet så började det strax klucka oroväckande från golvbrunnen och jag hörde att det även lät i toastolen. Nej, nej och åter nej tänkte jag med schampo fulla håret. Inte det också! Stod som förlamad en stund men sedan blev jag heligt förbannat. Nog är det väl själva den att det inte räcker med att min livskamrat i 50 år har gått bort, ekonomin raserad och insikten om att huset måste säljas och jag flytta, allt inom loppet av en vecka. Ska det dessutom börja strula med vatten och avlopp IGEN???

Näe jag vägrar! Snurrade in mej i en duschhanduk, gick till skrubben och hämtade en hink som jag fyllde med vatten. Slog hasigt i den i toalettstolen. Den blev fyll nästan upp till kanten och sakta, sakta sipprade det undan. F_n, jag ger mej inte! Fyllde hinken en gång till som gjorde att vattnet fylldes nästan ända upp igen. Började så sakta sippra ned för att plötsligt försvinna med ett slurp. Ha, DEN kampen vann jag i alla fall.

Som sagt var, verkligheten träffar mej allt tätare och mer kraftfullt. I veckan tog jag kontakt med en fastighetsmäklare som kommer nästa vecka, alltså inte nu till veckan utan veckan därpå. Jag måste ju börja någonstans och jag tror att det är bästa utgångspunkten så jag vet på ett ungefär vad som är möjligt. Det är första steget och jag vägrar att börja att tänka på fortsättningen innan jag vet de basala förutsättningarna.

Jag får ju lite frågor om hur jag kommer att göra (välmenande förstås). Lite jobbigt är det för man accepterar inte riktigt att jag dels inte funderar hur jag ska göra eller var jag ska bo och dels att man tycker att jag inte ska ha så brått. Det gör att jag blir lite stressad då jag inte alls VILL tänka på det just nu. Jag vill först ha förutsättningarna.

Förutsättning nr 1 är  att jag inte ska behöver jobba ihjäl mej för att bara bo. Nr 2 är att jag ska ha råd att ha mina hundar, min bil och kunna äta mej mätt förutom att bo. Svaret på detta kommer när jag får veta vad jag kan räkna med vid en eventuell försäljning av huset.  Vet inte hur jag ska tackla alla frågor för jag är oerhört tacksam över att folk faktiskt verkar genuint bry sig men vissa frågor vill jag inte befatta mej vid ännu. Hur man än vänder sig så har man rumpan bak.

Jag inser att nästa vecka måste användas till att göra huset så presentabelt som möjligt. Finns alltid småskavanker att fixa till och hade tänkt be vår snälla ”hustomte” om hjälp. Gick inte så bra, han och hans familj åket utomlands en vecka. Ja ja, det kanske löser sig. Maud kommer i alla fall nästa helg med målarpenseln i högsta hugg. Hoppas jag hittar rätt färgburkar också. Förhoppningsvis står de i källaren redo för användning.

Till det lite lättare sakerna som hänt i veckan är att Andreas och hans flickvän Olivia kom i fredags med bussen. De stannade tills på lördag kväll då Maud och hämtade dem. Jag bjöd dem på mat på fredag kväll och de bjöd på tacos på lördag kväll. Kul med lite ungdomar i huset även om man inte ser så mycket av dem men man vet att de finns här. 😀 Det blir ju dessutom så mycket godare när man ska äta när man är flera. Kommer att ta tid att vänja sig vid solo middag. Thord och jag började sällskapa vid påsktiden (april)  1967. Då bodde jag fortfarande hemma men på hösten började jag plugga i Östersund och hyrde ett rum på Färjemansgatan.

Thord gjorde lumpen och hade ständig nattpermis och på den vägen har det varit ända sedan dess.

Nej nu har jag pyst ut lite igen. Ska ta mej i kragen och passa på att uppdatera Flockens blogg också för idag har jag tagit helledigt från allt annat stök. Laddar batterierna inför nästa veckas vedermödor.

Marith

 

Ett fint avslut

I måndags samlades vi, barn, barnbarn och syskon med respektive samt Thords mamma till en borglig begravningsakt i Hoppets kapell i Östersund. Musiken hade vi själva valt (jag föreslog och fick godkänt av våra barn). Officianten hade vi träffat tidigare så han hade fått sig en bild av Thord. Vi berättade och han skrev och formade sedan sitt tal. När han hälsade alla välkomna berättade han att det var en borglig begravning och därmed uteslöts det religiösa och att det var Thord som stod i centrum. Allt blev precis så fint och bra som vi hoppats det skulle bli.

Vi hade också köpt gula rosor som vi delade ut för att läggas på kistan när vi tog farväl. Att det blev lite jobbigare än vad man kunde föreställa sig var väl bara naturligt… Det blev lite svårt att gå därifrån när sista tonerna av There goes my everything med Henrik Åberg klingade ut. Jag tror att de flesta också tyckte att det blev en fin begravningsakt då de flesta kom och sa det efteråt. Jag fick t o m höra att någon bestämt sig för att det var så han ville ha det på sin begravning. Bättre betyg kan man väl inte få men trots allt känns det viktigt att det blev som Thord och jag hade pratat om. Det kändes som om han var med oss.

Efter begravningsakten åkte vi ner till Jamtli och restaurang Hov och åt smörgåstårta. Där fick jag tillfälle att prata lite med de flesta (vi blev trots begränsningen 33 personer). Det blev en hel del roliga minnen som ventilerades och med tanke på vad vår officiant så klokt sa ”En person som man pratar om blir aldrig glömd” så kommer Thord att bli ihågkommen under en mycket lång tid med både värme och humor.

I lördags kom Maud med hela familjen och stannade över till måndag förmiddag då de åkte hem för att göra sig i ordning för begravningen. På söndag kom Göran med hela sin familj samt Thords bror och svägerska samt syster som bor i södra Sverige. De sistnämnda  stannade till på tisdag förmiddag. Vi hjälptes åt att fixa middag och som tur var, var det bra väder så det gick sitta ute på altanen (tillräckligt varmt när infravärmen hjälpte till). Tack vare gott sällskap så gick det rätt bra att ta sig igenom sista dygnen innan det var dags på måndagen.

Fina blommor fick jag när Thords syskon och svägerska kom. Så fina, väldigt uppskattat!

Igår och idag har det känts väldigt tomt men något som jag måste försöka vänja mej vid. Helt borta kommer han aldrig att vara eftersom man efter 50 år har så väldigt många minnen, de allra flesta både roliga och värdefulla. Så mycket roligt som vi har haft tillsammans och så många gemensamma vänner som jag hoppas jag får behålla trots att ”andra hälften” är borta.

Apropå vänner, det är tur att de finns! Idag fick jag en liten pusch att det var dags att träna hundar igen. Tanken har verkligen dykt upp men jag har inte kommit längre än så. Skogsrundor blir det förstås flera gånger om dagen. Vi har ju Ronja här också men att ge sig i kast med att träna har varit ett för stort steg men när man får sällskap blir det en helt annan sak. Ska bli riktigt skönt att ge sig ut i morgon. Det är ju så mycket som jag måste ta tag framöver så jag behöver all stimulans för att tänka på lite annat emellanåt.

Marith

 

 

Ibland känns det bara övermäktigt…

Jag försöker intala mej att det här kan jag överlever jag men så händer det nåt som får mej att känna… det här fixar jag inte. Det behöver inte vara någon stor sak som får mej att ”tippa över” men jag blir nästan handlingsförlamad. Som tur är så går det över efter en stund, ett djupt andetag och så är man på banan igen.

Dagen började haltade. Sov dålig då jag vaknade vid halv 3-tiden och somnade nog inte om förrän vid 5, halv 6-tiden. Det gjorde att jag inte vaknade förrän strax efter 8. Min snälla granne skulle hämta pellets och komma med den vid halv 10-tiden så det blev lite brått att hinna med. Nu blev han lite sen då de höll på att lasta en lastbil med pellets när han kom dit så det gick bra. Allt hanns med!

Jag hade kollat med kommunen om vad jag skulle göra med Thords hjälpmedel. Ring hälsocentralen sa de. Har ringt och ringt och ringt igår under den korta telefontiden som är men kom aldrig fram. Telefonkön är full var beskedet. Idag, efter drygt en timmes ringande kom jag fram och de skulle ringa när det var min tur, vilket de faktiskt gjorde. Ring kommunen, arbetsterapeut xxx, det är de som levererat grejorna sa hälsocentralen. Ringde och ringde men inget svar. Till slut bad jag växeln lämna ett meddelande men det gick inte då de inte hade någon mailadress men de kunde koppla mej till mobilen istället. Äntligen! Jo, de skulle fixa någon som kom och hämtade.

När min granne och jag satt och fikade efter att ha fått pelletsen på plats i källaren ringde de och frågade om jag var hemma för då skulle grejorna hämtas. Tio minuter senare var hon här men nu är det ju inte så enkelt så allt hämtas. Det som inte är ”up to date” får jag vackert köra till återvinningen…. Suck!

Som tur var ringde min syster May och vi pratade säkert mer än en halvtimme. Lättade lite på trycket men mest pratade vi om allt möjligt annat. Känns så bra att även kunna få prata om ”allmänna saker” också en stund. Livet går trots allt vidare och det finns ju saker att glädjas över, reta upp sig på, och att må bra av och det känns bra att få ta del av den ”vanliga världen” en stund.

Några telefonsamtal från de som vill ge till någon fond har det blivit även  idag och begravningsbyrån ringde och kollade så att allt känns bra inför begravningen på måndag. Hade vi några frågor som dyker upp så är det bara att ringa. Mycket nöjd över valet av byrå måste jag säga. Trevliga och omtänksamma! Stor skillnad mot Bräcke begravningsbyrå som jag ringde först!!!

Imorgon kommer hela Mauds familj och på söndag kommer Thords bror, svägerska och syster från Gnesta och Stockholm och de stannar tills på tisdag. Göran med familj kommer också på söndag och det blir en liten gemensam middag för alla. Känns som om jag ska kunna överleva helgen. Skönt med sällskap så man slipper grubbla så mycket. Synd om flickorna som inte får så mycket stimulans men vi får väl ta igen det när jag kommer på banan igen.

Det som känns värst just nu är nog när det är dags för middag. Frukost går bra, lunch skapligt men det känns inte alls särskilt lockande att laga middag till bara mej själv. Som tur är har jag haft en del redan tillagat i frysen även om det är portioner för två så det blir samma mat två dagar i rad. Idag blev det Thaigryta och jag lyxade även till det med ett glas vitt. Jag kan förstås inte påstå att det smakade lika gott som det brukar… kanske beroende på det saknade sällskapet.

Marith

 

En tung dag idag…

Trots att dagen började bra blev det rätt tungt. Fick sova ordentligt i natt (8 timmar med bara 2 korta avbrott), så jag vaknade riktigt utvilad för en gångs skull. Vet inte hur länge sedan det är som jag fått sova så många timmar.

Styrkt av det så tog jag tag i dagens uppgift… städning av huset som inte blivit städat (knappt dammsuget) på tre veckor. Jag har hunnit hälften då det blev många stopp. När jag började plocka i saker som ligger framme så fanns det väldigt mycket som påminde om Thord. Ett glasunderlägg på bordet bredvid favoritfåtöljen, en manick som hjälper till att klämma fram kaviar ur tuben, läsglasögon, batterier till hörapparaten m m, m m. Varje gång blev det lite stopp… Nåja, det är bara köket och golven kvar tills i morgon så morgondagen borde ju fungera lite bättre.

Några telefonsamtal, chatt och sms har det  blivit idag också. Skönt att det finns de som bryr sig. Är just nu väldigt dålig att själv ta kontakt så det är verkligen uppskattat. Känns som jag trots allt finns och inte är osynlig eller glömd. Fick tyvärr en dålig nyhet också men inget som jag kan göra annat än att vara bollplank. Känner förstås hur jobbigt och svårt det är och önskar att jag kunde göra något för att hjälpa till. Ett svårt beslut att fatta så jag hoppas att hur det än blir, hur det än går, ändå kommer att kännas rätt till slut.

Tog också tag i några andra saker som måste fixas. Insåg att jag inte vill stå här utan el så jag tog kontakt med elbolaget. Det hela gick rätt smidigt men det är alltid gruvsamt att ringa då jag måste förklara orsaken och än är det svårt att få rösten att bära sådana gånger. Tänkte också ta kontakt med försäkringsbolaget, fiberbolaget  och kommunen men så långt räckte inte dagens energidepå.  I morgon är en annan dag.

I morse slog det mej att idag är det på dagen en vecka av saknad. Det blev lite jobbigt en stund….

Marith